Tänka ugglans bo, Kerro Holmberg, Pequod Press

 

Naturen har en framskjuten roll i mången svensk poets produktion. Harry Martinsons cikada, Werner Aspenströms mätarlarv, Tomas Tranströmers guldstekel … Fast nu fastnade jag förstås bara för hur några kanoniska 1900-talspoeter fixerar småkrypen, insekterna. Går vi till den svenska romantiken finns det goda exempel på naturen som en spegel för vår inre belägenhet. Vad vore vårt svenska språk utan Stagnelius många suckar i naturen: häcken, bäcken, stormen, solen, rosenknoppen …

 Ja, och Kerro Holmberg har med sina senare diktsamlingar också slagit sina lovar runt naturen, i en nyskapande naturdikt som antar romantikens anspråksfulla naturdikt och gör något annorlunda och originellt av den. Hennes nya, Tänka ugglans bo, fortsätter där Öronen i jorden från 2021 slutade – det vill säga, i ett bejakande av naturen mindre som resurs för våra egoistiska drömmar och mer som resonanslåda för våra ödmjuka önskningar.

I Holmbergs dikter finns en befriande svalka, med ålderdomliga markörer som ”någonstädes” och ”härbärgera”, som råkar sammanstråla i en och samma dikt. Hon har allt sedan den märkligt homogena Var är den från 2017 – en av de mest originella svenska diktsamlingarna från de senaste tio åren – odlat sin estetik åt ett minimalistiskt håll. Här blir det märkbart i hur hon låter den enskilda raden agera som ett betydelsebärande inslag. Några exempel från olika dikter:

        Helt snart är tiden förbi

[…]

mitt hjärta är en rumlare i natten

[…]

När tiden äntligen dråsar ner är den ett blåmärke

[…]

Jag såg rakt in i mina drömmars bönerum

 I dikterna krossas minnena brutalt och skoningslöst. Det sker i konkret mening med hjälp av obarmhärtiga grävmaskiner. Jämför Bruno K. Öijers mäktiga bild från Dimman Av Allt: ”grävskoporna / tog min barndom / slog sönder äppelträden / och vindskontoren / slog sönder äventyret”. Hos Holmberg sker det mindre dramatiskt, men inte mindre avgörande, hur förstörelsen mosar barndomsstället och krossar materian, och ofrånkomligt ”flyttar mig drastiskt / med bestämda händer / sätter mig där i den sista strimman sol”.

 Grävmaskinerna må smula sönder ens liv, men minnena består, och poeten är satt att vittna om förstörelsen. Dikterna andas sitt sakrala innehåll, men varje gång det hotar bli alltför vördnadsfullt hejdar sig Holmberg. Det kan bli påtagligt i några okynnigt skrivna busiga dikter, som i en dikt om simning, som glider mot en poetik:

 

Men ni ska simma

vi ska simma

ni ska simma

Vi ska simma tills vi är

Ensamma hemma

tillsammans igen

Här eller där

som vi inte vet var det är

 Utan att gå så långt som att kalla det anarki finns det ändå något frigörande i otyglade dikter som denna. De stillsamheter som dikterna framkallar vilar alltid över en orolig och osäker yta. Skikt på skikt ger dikterna sin laddning, där ”[a]llting börjar och slutar med varandra”, som det heter i en av de olika implicita programförklaringarna. Och nog är det så enkelt, jag menar svårt, att vi har ett ansvar att förvalta det som förenar oss och bli mindre benägna att betona det som skiljer oss åt.

 Holmbergs dikter berör detta ansvar, men också vill de upprätta en balans mellan rättigheter och skyldigheter. Livet är inte bara fest – nä, men det är inte heller bara slit. I dikterna upphävs gränserna mellan inte bara oss enskilda människor, utan också mellan människa och natur. Det är en gräns som vi tjänar på att vara mindre vaksamma mot. Dikterna är spasamma med referenser, men dit hör actionmålaren Franz Kline och sångerskan – den gudabenådade – Amy Winehouse.