Vad ska du förvänta dig av en roman som heter Troll? Danske författaren Rasmus Daugbjergs andra roman går nya vägar, och länge hamnar jag i bryderier: hur ska det gå att förklara hur det är att läsa en berättelse som inte liknar något annat jag har läst?
En ledtråd är att Andrea Lundgren har översatt. Hon står med sitt ena ben i de myter som omgärdar skogen och skriver lyhört inför de väsen som enligt folktron vistas där. Och Daugbjerg gör inget mindre än placerar båda sina fötter stadigt i skogsmyllan och skapar en värld som lyder andra lagar än de vi lärt känna som verkliga och trovärdiga. Den som läser Troll får också tidigt bestämma sig om hen ska vara mottaglig för den alternativa värld som skrivs fram, eller avfärda det som långsökt och kanske rentav löjligt.
Det är en skapelseberättelse och en apokalyps. Trollet har fötts ur en myrbrand, och bor i skogen intill en människostad. En girig och maktfullkomlig kung sträcker sina paranoida lovar runt staden och tvingar människorna att plundra och utnyttja skogen och döda djuren. Trollet hämnas genom att ta människorna av daga. Som sidekick har hon en räv. I sitt huvud hör hon människornas onda röster.
Jag inser att alla beskrivningar jag kan ge av handlingen bara får den att låta knasig, men jag lovar, romanen är ännu knasigare. Eller med Lewis Carrolls ord från Alice i Underlandet, ”curiouser and curiouser”. Det här är en hypnotisk saga, som fängslar redan från anslaget i första meningarna. Första kapitlet är inget annat än häpnadsväckande, och denna känsla bevaras genom den korta romanen. Symboliken är tung och skoningslös. Här lever människorna och naturen i fiendskap. Daugbjergs kärvt återhållsamma språk kan se ut så här:
Nere i människostaden ligger människorna och sover. Trollet besöker dem i deras drömmar. Hon förvandlar drömmarna till mardrömmar. Människorna är begravda i sand. Under sanden håller människorna ett trollhuvud i sina händer.
Trollhuvudet säger: ”Ni kommer att få betala med ert blod.”
Trollet är huvudperson, och i staden följer vi några av invånarna och deras försök att överleva. Mest fokus ligger på den helgonlika Karoline, som också visar förståelse för trollets utsatta position. Hon har en liten gråttrumma som sitter på hennes lår, och ibland tröstar hon de andra människorna med dem. Men mest fungerar hon som ett tyst motstånd, hon som vägrar delta i skövlingen av skogen.
Det råder ingen brist på skarp samhällskritik i Daugbjergs roman. Prästen uppmanar folket att aktivt lägga djuren under oss, för så står det i Skriften. Så kan allt sanktioneras, och tanken går till annan kolonialism som har skett i Guds namn under århundradena. Allt stavas ändå girighet, men utan att använda Gud som täckmantel är det ändå en ärligare form av utsugning. Daugbjers ärende är att visa hur girig och egoistisk människan är, bara hon ges tillfället till det.
I romanen eskalerar också våldet. När våldet väl släppts lös går det inte att hejda, och det ska inte förtigas, att det finns scener här som är i magstarkaste laget. Här finns även förvandlingsnummer, som sig bör i en saga. Och den som vill uppleva det skydd sagoformen erbjuder ska nog tänka efter en och två gånger, och inse att det vi tar del av på intet vis ger en välvillig bild av det mänskliga. Snarare är det trollet som vi fattar sympati för, hon som inte vill vara ond men tvingas till det av omständigheter. Människan har ingen bra ursäkt för hur vi beter oss, inte minst mot naturen. Här handlar det också om det ohederliga i att lönearbeta i en tärande verksamhet.
På många sätt är det befriande att få läsa en roman som inte utger sig för att vara något annat än roman. Daugbjerg förlitar sig på litteraturens unika egenskaper, i synnerhet förmågan att vara förtrollande. Samtidigt visas konsekvenserna av vår rovdrift. Och jag uppfattar det som att romanens tema är större än hämnd och rättvisa – kanske bara Daugbjerg betonar värdet av utjämning av resurser. Vi människor är inbilska som tror att vi är så unika och speciella. Skapelsens krona …
Jag är djupt imponerad av Daugbjergs roman, som vänder upp och ned på många av de föreställningar vi har om naturen och djuren. I Lars von Triers film Antichrist har räven ett budskap till människorna: ”Chaos reigns”. Här ges också räven en mänsklig röst, när den yttrar sitt lika nedslående budskap: ”Det finns ingen nåd.”
Något måste också sägas om omslaget. Som vanligt samarbetar förlaget Flo med en konstnär, i det här fallet Kinga Bartis, ursprungligen från Transylvanien, Draculas hemvist. Hon har målat ”Sad Muse”, och gestaltar en spöklik rörelse mellan fast och rörlig materia. Det är en suggestiv målning som passar förträffligt till romanens dunkelsköna miljöer.
Det sägs att när vi drar fram trollen i ljuset så spricker de. Det stämmer inte riktigt med Daugbjergs troll, som jag upplever som bestående av något mer hållbart. I en recension i Vagant (4/2022) skriver Kasper Lyngholm Larsen till största del uppskattande, och han tar fasta på det ekokritiska perspektivet: ”Klimatkrisens godtyckliga hämnd är trots allt mer skrämmande och storslagen än ett troll som slår ihjäl syndarna en i taget.” Nog är det också som i Bruno K. Öijers dikt ”En gång blommade trädet” från 1995:
jag såg framtiden
ett ansikte som sinat
en dömd flod alla drack av
jag såg människan stirra
jag såg henne
smeka sin inre bödel
jag såg att vi förlorat den här jorden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.