att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 dec. 2014

Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar, Tadeusz Borowski


Två saker har gjort mig rejält förbannad senaste veckan. I fredags var det julavslutning, och skolprästen talade om koncentrationslägrena, om vilka det var som överlevde. Det var inte en fråga om ålder, om kön, om hälsa – det var en fråga om inställning. Den som hade något att leva för överlevde, menade han.

Men det är nonsens, och det banaliserar den ondska som nazisterna representerade. Det var slumpen som avgjorde, den rena turen, ibland kombinerad med egoism och kanske att du fick göra något djävligt på någon annans bekostnad. Döden bryr sig inte om du vill leva eller inte.

Så var det i måndags tv-programmet Historieätarna, som utspelade sig under 30-talet och programledarna lajvade svenska nazister. Så osmakligt obscent att raljera över något så allvarligt, följt av Erik Haags infantila resonemang om att de svenska nazisterna nog var snällare än de tyska, eftersom vi inte visste bättre, att det här var före dödslägren. Vi hade alla förutsättningar att ta reda på de förhållanden som rådde. Det är under alla omständigheter idioti att avfärda det med platta skämt.

Det finns inget skojigt med Tadeusz Borowskis öde, eller med hans bok Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar, som i år återutges av Modernista i Catherine Bergs översättning från 1974. Han var polack, greps av Gestapo redan som tjugoåring, och tillbringade några år i koncentrationsläger, men överlevde tack vare att han inte var jude. Dock skulle han bara ett par år efter att boken kom ut – han var då endast 26 år gammal – begå självmord. Detta öde delar han med alldeles för många överlevande.

Till att börja med ser den här utgåvan inte ut som en bok brukar göra, allra minst en bok från Modernista. Den kärnfulla inramningen, kolsvart bakgrund till den genomdystra titeln. Författaren kikar fram på ett försättsblad, munter. Fy fan vad vidrigt livet är.

Ja, och vidrigt är det i dessa tio noveller som utspelar sig i Auschwitz. Imre Kertész har berättat att han läste den här boken när han planerade sin egen bok om lägren, Mannen utan öde. Borowski skriver helt illusionslöst, när han med den mest skonlösa klarsyntheten sakligt redogör för en obscen tillvaro. Det skrivna tar sig ned till stilens marknollpunkt.

Vad händer med en människa under dessa vidriga omständigheter? Aris Fioretos menar i sitt förord att det ”i och med koncentrationslägren uppträder något som inte förekommit tidigare i historien: en tillit starkare än människan själv. Det är denna förtröstan som låter henne klara sig, men bara på bekostnad av allt som borde utmärka hennes liv.” Ja, det är överlevnad, men du lämnar bakom dig det som var ditt mänskliga jag.

Investerat i Borowskis glanslösa prosa finns ett ursinne som knappt bemödar sig om att behärska sig – och varför skulle det? Här finns ingen anledning att söka förlåtelse, eller ens förståelse. Det som nu ter sig absurt, som en mardröm, som – ja, som fiktion, något avlägset, som i sagorna, det var påtagligt då och Borowski lyckas verkligen förmedla den olustkänsla som dominerar lägerlivet. Olust mer än rädsla, eftersom han knappt orkar bry sig, där han vandrar fram mellan snåla matransoner och godtyckliga arbetsuppgifter. Människor dör, man spelar en fotbollsmatch, orkestern spelar Berlioz alldeles intill krematorieugnens skorsten. Det är kaotiskt, det är arbiträrt. Det sägs ju att upplevelser inte kan delas, att man inte kan få någon annan att förstå: det må vara så, men man kan komma tillräckligt nära. Borowski säger i en novell som utspelar sig efteråt, men som kanske just därför är den ohyggligaste novellen, att känslorna har koagulerat. Den som inte förstår sådant får väl bli präst.

Det må kallas förändring, att det är en hårdhet som sätter sig i själen på den människa som överlever det hemska. Då är cynismen inte det värsta, utan snarare en likgiltighet, en förnimmelse av den största egoismen du kan tänka dig. Och att överleva blir inte en fråga om att vilja leva, skulle jag vilja säga till prästen: redan i första novellen får vi bevittna ett litet barn som skriker efter sin mamma som förgäves förnekar att hon är mamman, tills en vakt slänger upp henne på ett lastbilsflak på väg mot döden. Så går det för den som vill leva. I lägret styr de praktiska behoven, aritmetiken över grymheten, så som i Rydberg ”Den nya Grottesången”: ”Drevs du inom Grottes stätta, / vräks du ut som lik. / Grymhet är det ej i detta, / blott aritmetik.” Det fanns ingen frikyrklig livsvilja som kunde rädda det sena 1800-talets kroppsarbetare från utslitningen, från sjukdomarna, från spriten.

Vad händer efteråt? Ja, du kan inte livnära dig på hat. Att tappa tron på mänskligheten – ja, där det värsta är att du tappar tron på din egen mänsklighet, den där underlägsenheten som inte går att ta sig ur.

I en sådan bok är begreppet fiktion överflödigt. Den polska titeln ska utläsas som ”Brev till Maria”, alltså hans flickvän som också var fängslad, och så kan novellerna läsas, som just brev som utan att ta någon omväg över det påhittade lägger saker till rätta. I dessa brev finns en intimitet som får rösten att utan omsvep fortsätta berätta sitt oundvikliga. Där Platons filosofi kolliderar med verkligheten: ”våra jordiska ting är inte en spegelbild av idealen, utan en produkt av tungt blödande mänskligt arbete. […] Det finns ingen skönhet, om den betalas med mänskligt lidande. Det finns ingen rättvisa om den döljer orätt. Det finns ingen godhet som tillåter det.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar