Det börjar med snö: ”Snön föll tunt”, som första raden lyder, första meningen, första stycket. Och det fortsätter med snö. Jag läser Han Kangs nya bok Jag tar inte farväl på ett tåg som tar mig genom ett helt insnöat Sverige. För varje mil blir världen vitare. Väl framme i Stockholm möts jag av ett yrande snöfall, och jag välkomnar varje enskilda snöflinga. Snön gör mig överlycklig, eftersom jag precis läst ut sydkoreanska Hans snöfall till roman.
Det var med dunder och brak Han slog igenom i Sverige för snart åtta år sedan, med böcker som Levande och döda och Vegetarianen (en av de mest oförglömliga böcker jag har läst). Tyvärr var dessa översatta från engelskan, men från och med Den vita boken, som kom för fem år sedan, har Anders Karlsson och Okkyoung Park direktöversatt från koreanskan. Även den var förstås fylld av det vita som snön representerar.
Handlingen i korthet då, i denna nya roman som inramas av tre delar: ”Fåglar, ”Natt”, ”Flammor”. Författaren Gyeongha har hamnat i en depression efter att ha skrivit om massakern i Kwangju. Hennes bok utkom 2014 – händelsevis samma år Hans bok om massakern, Levande och döda, publicerades. Nu vill Gyeongha dö, men blir uppringd av vännen Inseon, som tappat två fingrar när hon skulle tillverka en konstinstallation, och ber henne åka och ta hand om hennes papegoja. Gyeongha färdas genom ett allt tätare snöfall, och där sker det oförklarliga, där döda människor kommer till liv.
Sker det på riktigt, eller är allt en dröm? Det finns antydningar mot det senare, men det är av sekundär vikt, för Han faller inte för frestelsen att förklara allting. I romanen frikopplas verkligheten, och titeln ska förstås mot den bakgrunden, ursprungligen som ett gemensamt konstprojekt av Gyengho och Inseon, som vill demonstrera att vi inte kan klippa banden till de döda. Hans huvudperson lider av mardrömmar efter att ha skrivit om ohyggligheterna, och det finns hela tiden kopplingar mellan det som skrivs och det som inbillas, och det får den här boken att likna ett eko av den tidigare, Levande och döda. Även den innehöll övernaturliga inslag, även här av nedtonat slag.
Den smärta Inseon upplever skildras ingående, och behandlingen hon får liknar tortyr, när sjukvården gör sitt bästa för att sy tillbaka fingerstumparna och behålla dem utan komplikationer (hon behöver bli stucken med nålar var tredje minut – i tre veckors tid!). Det knep Han använder för att göra sina personer levande finns i ordvalet, som när Inseon återger vad hennes mor sagt om sin man: ”Du må tro hur fager han var första gången jag såg honom.” Jag studsar till inför ordvalet ”fager”, men det är förstås så en gammal människa talar.
Hela världen kommer till liv i den här boken. Det finns hos Han en sensibilitet i hur snön görs till ett levande väsen, som i detta oerhört känsliga parti:
När snöflingorna närmar sig den våta asfalten verkar det som om de tvekar för en stund. Men så landar de till slut på en svarta våta asfalten och försvinner spårlöst, som det suckande tonläget hos de personer som har för vana att avsluta alla samtal med … ja just det … så måste det ju vara … som ett musikstycke som när det närmar sig slutet övergår i tystnad, som en hand som istället för att lägga sig på någons axel ångrar sig och istället som mest snuddar vid den med sin fingertopp.
Så upprättar Han samband mellan levande och döda, människor och andeväsen. Hon har en tilltro till romanens potential att skapa sådana kontaktytor, och visar värdet i att söka efter en besjälad värld. Snön blir en del av detta arbete, genom sin konsistens och sin uppbyggnad, som en uppmaning till reflektion. Han spränger ramar – fysiska, erfarenhetsmässiga, känslomässiga. Gyeongha företar en färd mot det okända, något som speglas i vår läsning, i hur vi följer henne mot inte mörkrets hjärta men kanske vithetens hjärta – alltså det som snön både gömmer och uppenbarar. Joseph Conrad avslöjade kolonialismens drivkrafter (cynisk kapitalism), och Han Kang avslöjar effekterna av nutida girighet. Här blir snön inte bara något som täcker och gömmer, utan det som också pekar ut och ger emfas åt en händelse.
De trettiotusen döda som statistiken uppvisar för den specifika massaker Han återger kan jämföras med alla döda palestinier i det nuvarande kriget Israel för i Gaza. Summorna överensstämmer (i skrivande stund). Det vore förmätet att hävda att en roman som denna förklarar verkligheten, men å andra sidan är det svårt att hitta andra skildringar som erbjuder någon form av förståelse för den ofattbara grymheten som bland annat får israeler att avrätta tiotusentals barn.
Om något utför Han en lågintensiv pacifism med sin roman, vars språk står i samklang med författare som Ocean Vuong och Sara Stridsberg. Det är en estetik som kan ifrågasättas, när det vackra språket ska redogöra för hemska erfarenheter. Skapas inte därmed en onödig distansering? Snarare använder en författare som Han Kang romanen som en kunskapskälla och ett medel för att genomlysa och avslöja maktens strukturer, och visar eftertryckligt hur godtycket regerar när kriget normaliseras. Exempelvis i en kuslig mening som förklarar varför avrättningarna blev så frekventa: ”Regeringen hade tilldelat byarna kvoter som de måste uppfylla, och för att kunna göra det skrev äldsteråden slumpmässigt ner namn.”
Jag är, som om det ens behöver sägas, omåttligt imponerad av hur Han skriver romaner som tar nya vägar, romaner som inte är rädda för att väcka förundran och tvivel. Genom att skapa intresse för individernas öden blir det svårt att inte se de större mönstren, och det är något som sker successivt, hur hon både zoomar in på Gyeonghas öde och på det kollektiva öde som massakern innebar. Ledtrådar läggs ut i olika led, en av dem är smärtan som Inseon upplever, och som ska speglas i de soldater som såras och dödas i krig. Hur ska en sådan smärta förstås och skildras? Det finns förstås inget enkelt svar på den frågan, men den är värd att ställa i tider där krig visat sig vara något annat än en historisk artefakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.