Förra året var ett bra år för den som vill se krönikor över 80-talshårdrocken, dels med Nils Håkansons Tung metall, och Magnus Dahlstedt & Mathias Henryssons Hårdare kan ingen vara. Den sistnämnda boken lånar estetik från blandbandet, med tolv kapitel som utgår från var sin låt – från Accepts ”Fast As A Shark” till Black Sabbatht ”Don’t Start (Too Late)”, med mycket Kiss och Twisted Sister däremellan.
Den som väntar sig att det här inte enbart ska vara en berättelse om hårdrocken, utan också – wait for it – om, och här infogas Jens Linds berättarröst, ”något större och betydligt viktigare”, den blir nog besviken. För boken består uteslutande av Magnus & Mathias dialog om sina personliga upplevelser, vilka skivor de köpte (och när! och var!), vilka spelningar de varit på, och så vidare. Det är pratigt så det förslår, och de privata anekdoter kan nog bara glädja de närmast sörjande. I och för sig: en stor publik fortsätter lyssna på 80-talshårdrocken, så jag ska inte förneka att boken är relevant.
I sitt nörderi kan Dahlstedt & Henrysson (en av dem är professor i socialt arbete, en IT-företagare) få en att nästan önska att Killinggänget skulle återuppstå med någon av sina mockumentärer. För det skapas ofrivillig komik när de ägnar eoner av tid åt att utreda hur ett blandband ska komponeras, eller när de ska fangirla över gitarristen i originaluppsättningen av Kiss, Ace Frehley, och hans storartade insatser. Onekligen är det också komiskt när Magnus häller upp ett glas Jack Daniels när han tittar på Lemmys minnesstund, ”[ä]ven om det var arbetsdag dagen efter.” Rock and roll!
Boken har varit på gång i flera årtionden – Magnus & Mathias är barndomskompisar – men ger ändå intrycket av att vara ett hafsverk. Att de inte brytt sig om att ta reda på Salme Ojas ålder, hon som var med i tv-programmet Kvitt eller dubbelt i ämnet – wait for it … - Kiss, är väl en sak (nä, hon var inte ”i femtonårsåldern”, hon var 17), eller att de underskattar Anders Tengners ålder och erfarenhet av media när han debatterade mot Siewert Öholm (nä, han var inte ”i tjugoårsåldern”, han var 23, och hade varit journalist i sex år redan). Värre är att de inte brytt sig om att ta reda på vilken parfym Madonnas ”Like a Prayer”-skiva doftade (patchouli), eller att de kallar countrydängan ”Stand By Your Man” för ”popballad”.
Allra värst är kanske det pliktskyldiga kapitlet om – ugh! – ”tjejerna”. Om de nu har rätt i att kvinnorna nu intar en central position inom hårdrocken, då borde de inte förpassas till ett eget kapitel, för det bekräftar ju bara fördomen att de utgör ett undantag, att den ”egentliga” hårdrocken är manlig. Visst, de visar tillbörlig uppskattning åt Joan Jett främst, men jag hade gärna sett att resonemanget om henne hade förts i samband med de ordinarie kapitlen.
En del roliga stunder infaller ändå, som när Yngwie Malmsteen får en gullig introduktion: ”Nog hade han magiska krafter. Han var den hårda rockens svar på Lucky Luke, med fingrar snabbare än alla andra”. Det påminner mig om ett citat från en recension av en av hans första skivor: ”Yngwie Malmsteen har så snabba fingrar att han förmodligen kommer att bli miljonär på sitt gitarrspelande, men han hade lika gärna kunnat bli det på blåbärsplockning.” Och Mathias illustration till vad en trummis sysslar med är också näpen: ”För mig var trumspel ungefär som att kasta in en hög med brädor som plötsligt blir till ett färdigt hus. Mikkey Dee var första klassens snickare bakom trummorna.”
Det här är tyvärr oftast en monotont skriven bok, i behov av stilistisk stringens, inte bara när Mathias berättar om sitt band Chainwrecks val att göra en cover på en Entombed-låt: ”Varför vi valde att spela in just den kan jag inte på rak arm komma ihåg. Hur som helst. Den kom upp som ett förslag, så vi valde att testa. Den visade sig funka ganska omgående. Vi tyckte att vi fick till den, fast lite på vårt eget sätt.” Vänta, så ska jag spela in det du säger på nagelbanden … Eller när Magnus undrar om en Ted Nugent-skiva ska klara nästa utgallring. Vi får nog veta svaret i den uppföljande boken Ännu hårdare kan ingen vara – jag kan knappt bärga mig.
Det är mycket som är ”fränt”: Twisted Sisters scenbygge, en låt av Saxon, affischer på Iron Maidens maskot Eddie och WASP, en konsert med Kiss på MTV … Be mig inte fortsätta. En noggrannare korrekturläsning hade förstås avhjälpt en del av bokens fadäser, som att Thomas Quick får sitt namn felstavat till ”Qvick”, eller att Nirvana får heta ”Nirvara”. Och lite rudimentär forskning hade lärt Dahlstedt & Henrysson att Iron Maidens låttitel ”The Loneliness of the Long Distance Runner” inte alls är nonsens, utan anspelar på Alan Sillitoes klassiska roman och Tony Richardsons ännu mer klassiska filmatiseringen (är de inte medvetna om att Iron Maiden plundrat film- och litteraturhistorien som uppslag till sina låtar?).
Till boken hör en spellista som är drygt 21 timmar lång. Den visar om inget annat att Thin Lizzy nog är det enda hårdrocksbandet som ägde äkta genialitet. Eller så här: det finns stunder när jag kan finna nöje också i Ritchie Blackmores gitarrsolon, men både Phil Lynott och Deep Purple skyndas förbi, och vad Rainbow anbelangar tror jag att de knappt nämns alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar