I’m a Fool to Want You, Camila Sosa Villada, översättning Linnea Rutström, Prosak

 

För några veckor sedan skrev jag en krönika om den spännande nya latinamerikanska litteraturen, med namn som Fernanda Melchor, Samanta Schweblin, Valerie Luiselli och Alia Trabucco Zerán, med flera. Det är synd att argentinska Camila Sosa Villadas Nattdjur kom på svenska 2021, och därmed inte aktuell för min genomgång av senaste årets stjärnor, för den romanen platsar definitivt på en sådan lista.

 

Nu utkommer på förlaget Prosak hennes andra bok på svenska, novellsamlingen I’m a Fool to Want You. Människor med smak identifierar genast titelns anspelning på Billie Holidays låt, och i en av de nio novellerna får en av protagonisterna rentav träffa den legendariska jazz-sångerskan och under en kort men hektisk period bli hennes nära vän. Det är ett exempel på den typ av gränslöshet Sosa Villada har mutat in som sin egen.

 

Till boken hör Alvina Chamberlands kärleksbrev till förord (tänk Sara Stridsbergs förord till Valerie Solanas SCUM manifest). ”Sverige är inte en plats för en transkvinna som vill uppleva lycka”, skriver hon elegiskt, och kallar Sosa Villadas stil för ”magisk brutalism” i stället för den uttjatade magisk realism-tropen. Vad vet jag om hur det är att leva som transkvinna i Sverige? Inte mycket alls, men jag litar på Chamberland när hon skriver om svenska mäns fördomar och hur huvud ersätter känslor när de förälskar sig, och jag är helt ense med definitionen magisk brutalism.  

 

Sosa Villadas noveller handlar i korthet om personer som lever ifrågasatta och hotade liv. Våldet är en del av den nya latinamerikanska vågen, allra mest illustrerat i Fernanda Melchors vansinnigt våldsamma romaner från Mexiko. Givetvis är det nödvändigt att sätta sig in i den kulturella kontexten, och Sosa Villada gör ett helgjutet arbete som skönlitterär reporter. Redan med Nattdjur visade hon en ypperlig förmåga att gestalta olika människoöden, och det en egenskap hon tar med sig till novellsamlingen.

 

Efter att de senaste åren ha läst så många ljumma svenska skönlitterära böcker[1] är det trots allt en lisa att läsa en så här uppsluppet och nästan anarkistisk bok. Det går alltid att ha skilda åsikter om kvalitet och nivå – verkshöjd – men det är svårare att förneka kraften i Sosa Villadas färgstarka bildspråk. Det är originellt och uppiggande, som när hon skriver om sällsynt gynnade flickvänner: ”Man möter dem på gatan där de rör sig som ingenting i sällskap av en kille som är så het att till och med övergångsställen drar efter andan.” Det är ju en variant av Sapfos berömda rader: ”I mine øyne er han som en gud, den mand / hvem han end er som sidder over for dig / og lytter helt henført til / din søde stemme” (för en svensk är Sapfo bäst på danska).

 

Det Sosa Villada gör så bra är att hon skildrar friheten som finns i ett visst förhållningssätt. Det kan bli tröttsamt käckt med alla skildringar av bögar som är så gay att det blir löjligt (ofta synliga i Jonas Gardells romaner eller i tv-program som Fab 5 (Queer eye for the straight guy)). Hos Sosa Villada finns svärtan alltid inom räckhåll, och ofta anländer den plötsligt – ja, våldsamt – i form av en reaktion hos någon med bögskräck som måste ge utlopp för sin ilska över de känslor han som homofob inte vill kännas vid. Hur sådant bemöts? Tja, ibland måste hårt sättas mot hårt: ibland räcker inte orden till, och ett sårat djur likväl som en sårad människa biter tillbaka.

 

Det här blir utfört i noveller som aktivt bekämpar fördomar. Du frågar vad de handlar om? Ja men, tänk dig en alternativ värld, en värld där vanliga – låt säga normala – fysiska regler inte längre gäller. Sosa Villada kallar sina transpersoner för travestis, med en utsökt blinkning till överdriften, sminket och perukerna och läppstiftet som med Sara Stridsbergs ord återigen låter det bli en politisk handling att måla sig utanför läpparna, i en gurlesk lek med identiteter och roller. Omslagets svarta läppstift är betecknande för innehållet i novellerna.

 

I mer konkret mening skjutsas en av dessa transvetsis av ett rugbylag för att mot betalning bli påsatt, knullad, etc. I en annan fungerar en transvesti också mot betalning som alibi-flickvän åt bögar som inte kommit ut inför familj och vänner. Och i en annan kastas en son ut av sina föräldrar (läs: pappan) för att han klistrat in bilder av en halvnaken Antonio Banderas i en av sina skolböcker. Men det handlar i djupare mening om (skit i det konkreta, du kan läsa själv vad de handlar om) skammen som ligger i att korsa gränser som är sexuellt och kulturellt betingade, och skammen som genereras av kroppsdelar och känslor, och över hur andra (oskrivna) regler råder nattetid.

 

Men skammen agerar parallellt med det uppsluppna, vilda och kaotiska. Sosa Villada lär dig att tänka i nya banor, ett tänkande som också korsar gränser. Det är inte konstigt att just novellen om Billie Holiday excellerar i det svårfångat rytmiska, i en krängande och jazzig stilart eller tonart. Det är droger och dekadens. På en toalett vid ett vägstopp träffar en liten flicka en av dessa travestis, som blir ett emblem för författaren själv: ”människor som Flor de Ceibo ska man lita på, även när de inte talar sanning.” Det är i tillfällen som dessa Sosa Villada briljerar i att förena det bästa från disciplinerna reportage och skönlitteratur, i politiskt syftande noveller.

 

Jag är själaglad över att få läsa pärlor som Camila Sosa Villadas  böcker – den här novellsamlingen fyller mig med starka känslor, och jag är orimligt stolt över min text om den. För så enkelt är det: en bra bok är det lätt att skriva en bra text om (ursäkta mitt skryt här). Jag har bara en invändning, som gäller de lite väl frekventa korrfelen, men å andra sidan stör dessa enbart för att boken annars är så infernaliskt bra stilistiskt och omsorgsfullt översatt – i en mindre lyckad bok hade dessa grodor inte kväkt så högt.

---

[1] Godkända av Socialstyrelsen.