Hur ska verkligheten gestaltas skönlitterärt? Många författare löser problemet med en realism som tar fasta på undantagstillstånden, avvikelserna och de ögonblick som ger vardagen lyster. Nog kan det i slutändan bli en bra roman, men lika gärna kan det bli sökt och ansträngt. Det svåra ligger i att skildra en tillvaro som saknar pulshöjande dramatik och färgstarka inslag, eftersom livet till största del består av tröghet och monotoni.
Med tre romaner har Elin Willows nu hållit till i de markerna som kunde kallas ”vardagsrealism”. Debuten Inlandet var en frisk bris med sitt ovanliga tilltal i skildringen av ett slitstarkt hemvändartema, och uppföljaren Nya namn vidareutvecklade och finslipade tekniken att skriva relationellt. Hennes tredje roman Stegar innebär ingen kursändring, utan fortsätter ett konsekvent undersökande av en kvinnas försök att göra sitt liv meningsfullt.
Den namnlösa huvudpersonen är frånskild med två barn som hon träffar varannan vecka. Hon dejtar en man, men deras förhållande är ospecificerat. De har – typ – gjort slut, men ses ändå på hennes barnfria veckor. Nu när hon försöker nå honom upplever hon sig ghostad. Det ska visa sig att problemet är värre än så, eller kanske enbart mer bokstavligt än så: han har dött.
Ja, du kanske invänder: det är väl dramatiskt så det förslår? Fast, för kvinnan i romanen blir problemet mer praktiskt än existentiellt. För hur ska hon förhålla sig till den döde, och hur långt ska hon gå in i ett sörjande? I början var deras förhållande idealiskt, en kravlös relation där det gick att både äta kakan och ha den kvar: ”Det är ett drömtillstånd som de girigt tar stora bitar av”, reflekterar kvinnan. Just ”girigt” är nyckelordet, där de kunde ha avhjälpts av repliken som Peter Coyotes karaktär Oscar yttrar till sin Mimi i Polanskis film ”Bitter Moon”: ”We were too greedy, baby.”
Det här är en roman som på ett distinkt vis markerar vad döden gör med oss, hur den behandlar oss med det definitiva som slutmål. Därmed tvingar den oss att förhålla oss till orden ”aldrig” och ”alltid” på ett sätt som laddar orden med ny mening. Det vill säga, förflyttar dem från hyperboler till konkret och rå verklighet. Sorgen kan se ut också så här, verkar Willows mena. Det är en sorg som på flera plan måste tigas ned, för relationen var inte helt uttalad. Hon har heller ingen att dela sorgen med, utan måste röra sig i samhället som en helt isolerad entitet. Ensamheten blir det värsta tillståndet, och romanen visar också att det alltid är för sent när vi når den insikten, att ingenting är värre än den ensamhet kvinnan hamnar i.
Smärtan blir lika fysisk som metafysisk, och det tillstånd kvinnan befinner sig i kan likna den exakta metafor Sylvia Plath skapade åt sin karaktär Esther Greenwood i Glaskupan. Att var inkapslad i sin sorg – det är en träffande bild för depressionen. Men varför ska vi sätta en etikett på allt? Willows lyckas verkligen ta sig in i kvinnans inre kaos, och visa hur sorgen också kan vara en explosion. Hon selekterar minnena av mannen, där de ljusa stunderna ges företräde. Är det en försvarsmekanism? Behöver vi dessa etiketter?
Även utan sådana psykologiska förenklingar växer kvinnan, drar lärdom av också denna bittra erfarenhet. Det förvandlar det här till en högst okonventionell kärleksroman. Där sorgen finns skapas också möjligheter att ge den en form, och då kan det se ut så här: ”Det finns en sorg i allt, ibland tänker hon att sorgen är alltings botten, andra dagar är det mer som ett strössel ovanpå, men inte färgglatt.”
Willows roman är skriven i korta kapitel med mycket luft mellan sidorna. Det gör läsningen förrädiskt snabb, och jag märker att jag tvingar mig själv att pausa (därför tog det också oproportionerligt lång tid att läsa romanen). Hon vet hur man sätter punkt. Scenerna klingar inte av: de bryts. En annan sak är att berättelsen lägger sig så nära den kvinnliga huvudpersonen att det dröjer länge innan jag ens upptäcker att den är skriven i tredje person, och inte i första person.
Men sådana iakttagelser är sekundära. Willows har en träffsäkerhet i språket som är en klar tillgång. Därmed lyckades hon med Inlandet ge sig ut i de gamla upptrampade stigarna men sätta egna spår. Jag har tidigare imponerats av hur smidigt hon lyckas hitta en helt egen röst, och det är en uppfattning som förstärks med den här romanen (som ibland smyger in dialektala ord som ”oledsen”). Det här gör hon också med hjälp av en människogestaltningen som skapar oförglömliga intryck. Jag vet inte om jag kommer att bära med mig kvinnan i Stegar lika länge som huvudpersonen i debuten, men just nu tänker jag mycket på henne, ömkar för henne och vill henne bara allt gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar