Skapelser, Malte Persson, Bonniers

 

Är Malte Persson lite för rolig för sitt eget bästa? Frågan infinner sig när jag läser hans nya diktsamling Skapelser. Den tar vid efter den förra, Undergången, och kan på ett sätt sägas vara dess ljusare tvilling. Efter undergången kommer skapelsen, lyder den lite ologiska logiken, men låt gå för det. Om den förra boken var omfångsrik är denna i omfångsrikaste laget – det vill säga, kontentan av more is more-estetiken blir sällan något annat än just upplevelsen att mer verkligen är mer.

 

Liksom den yngre besläktade poeten Elis Burrau är Persson kvick med att underminera sina slutsatser och poänger. Det är fyndigt – för stunden. Skapelser liknar en skissbok där Persson för in sina infall lite då och då, där han också kan teaterviska åt sig själv och be om strykningar, och det är inte utan att en läsare önskar att det hade strukits mer. Då har jag ändå följt det här författarskapet i drygt tjugo år, men kanske det börjar räcka nu med böcker av det här slaget? Jag vet inte hur länge till jag står ut med femtielva anagramdikter. Det är ekvilibristiskt, men också mekaniskt och själlöst för det mesta, och då hjälper inga ordvitsar i världen.

 

Jag förnekar inte att jag ställvis drar på munnen åt upptågen även när anagrammen riskerar att gå på tomgång: ”APSNUTEN SKITER I ATT / TIPSAREN AUTENTISKT / PEKAT UT RASSETINTIN […] / ATT SANKTE PER IN SITU / PUSSAT INTET I AKTERN / SETT RASPUTIN I AKTEN / EPISKT TUTA IN TSAREN / PUTIN I STATSRAKETEN”. Roligt, men vad ska jag ha sådana ramsor till? Och något liknande går väl att säga om katalogiseringen av nya djur, i en stilart som nog roar alla fans av Lennart Hellsing: ”På dag nr 5 eller 6 skapade Gud / på fri hand melankoalan / och melankolibrin och depparden / och deppvargen och gråtsparven”, och så vidare.

 

Visst finns det humor här, och medvetna – ibland övertydliga – blinkningar till favoritställen i litteraturhistorien. Ställen som förslagsvis ligger rätt långt tillbaka i tiden, ungefär vid 1700-talets början; jag tror inte att den här analogin roar honom, men är det en tillfällighet att Malte Persson allt mer liknar Gunnar Ekelöf, avseende till exempel både skämtlynnet, ordtricksandet och vurmen för 1700-talet? Kanske den här boken följs av en religiös kris där blicken kastas åt Bysantinska riket?

 

Just nu befinner sig dock Persson i fasen där kärleken till svenska språket är svårslagen. Visst lyckas han skriva vigt vitsigt och elegant för det mesta, och visst är det en fröjd att se hur behärskat och rutinerat han fortsätter skriva sonetter och även terziner på ett förtjänstfullt sätt. Fast samtidigt, har han inte gjort det här en gång, två gånger, tre gånger, tidigare? Blir det inte något av rundgång med ännu några knallpuffar till ordlekar?

 

På annat håll har vi på senare år sett Isabella Nilsson ladda sitt nonsens med bråddjup av allvar, och även UKON har i sin senaste bok Jag är ingen mördare visat att det går att förena trams med djupsinne. Vid en jämförelse tycks det mig att Persson trampar vatten, går i cirklar, tuggar gammal skåpmat (där tog mina metaforer slut).

 

Här får vi följa hur Sapfo samplar Goethe, och Gertrude Stein kommenterar i marginalen. Anna Maria Lenngren blir ett av A:na i ABBA. Översättningslekar från en handfull av de författare Persson har översatt med den äran bifogas också lite här och där i samlingen. Men experimenten förefaller likna halvfärdiga fuskbyggen. Jag hade gärna sett honom släppa in mer känslor, låta de cerebrala tidsfördriven lämna utrymme åt de sinnesrörelser som ger Ekelöfs dikt liv, ja, som helt enkelt förädlar just hans likartade ordlekar till berörande poesi och inte liknar den typ av cirkuskonster Persson ägnar sig åt.

 

Förvisso, Persson är spränglärd, och dikterna är överlastade med allusioner och intertextuella referenser, som säkert är till glädje för alla som hittar dem. Men det är svårt att fördra alla ställen där Persson kokett resonerar kring och med sin egen bok, och försöker ta ned sig själv på jorden genom att berätta för kritikern vad hen ska tycka om boken: ”’Skapelser är förvisso ingen usel bok, om än både lång och ojämn, men jag är säker på att jag talar för majoriteten när jag säger att jag hellre hade behållit Sju sorters kakor …’”

 

Hur mycket Persson än älskar Philip Larkin når hans pastisch inte i närheten upp till det unika engagemang som originalet erbjuder. Den här boken är till sidantal längre än inte bara Philip Larkins samlade dikter från drygt 40 års skrivande, utan också Tomas Tranströmers samlade produktion från nästan 60 år. Slutsats? Det säger väl sig självt att det inte går att mäta sig med sådana förebilder, även om Persson försöker i en dikt genom att fråga sig hur den hade avslutats av just Tranströmer.  

 

I rättvisans namn ställer Persson också en del försynta frågor om framtiden för människan och för boken och för litteraturen och för läsandet. Hans skapelseberättelser biter sig själv i svansen, och visar att han inte alls har befriat sig från undergångstematiken från förra boken. Med en suck av lättnad slår jag ihop boken, och önskar att jag hade sinne att bli mer road av den. Mest av allt vill jag nog bara att han ska skriva en helt annan bok nästa gång, även om jag vet att det är en dödssynd för en kritiker att önska sig något annat än den bok som föreligger.