Efter att irländska Claire Keegan med sina senaste böcker väckt allt mer uppmärksamhet – på svenska har tre av hennes korta böcker samlats i två volymer – väcktes min nyfikenhet på debuten, som kom redan 1999. Sedan dess har hon erövrat läsare på drygt 40 språk, och fått så många priser att innerfliken till hennes böcker snart inte förslår. Antarctica har nyligen kommit i nyutgåva, och är en bok som innehåller femton noveller, och redan här är hon anslående bra.
Det skulle räcka med endast titelnovellen, som lyckas förmedla ett händelseförlopp som svårligen kan glömmas. En gift kvinna har under en period funderat på hur det skulle vara att ligga med en främling. En helg gör hon slag i saken, när hon åker tåg till storstaden med julklappsinköp som förevändning. På en pub spelas Marianne Faithfulls ”The Ballad of Lucy Jordan”, och det är en utsökt ljudsättning, med sången om the original desperate housewife.
Hon träffar en man, de umgås i någon dag och någon natt, de dricker en massa, de knullar en massa, de pratar om helvetet en massa (det här är förstås Keegans diskreta sätt att visa att vi befinner oss i Irland). Som läsare både vill du att hon ska stanna och att hon ska åka tillbaka till sin familj. Om det ens finns ett ”tillbaka” efter den här erfarenheten.
Ja, den här novellen är så bra att det är svårt att toppa den med de fjorton som följer, som är av mer ojämn karaktär. Keegan förser sina karaktärer med oändlig längtan men mindre kapacitet att hantera detta begär. Hon är som en mindre Bibelsprängd version av Flannery O’Connor – med andra ord väjer hon inte för vare sig våld eller dråplig humor, eller den form av bestraffning som verkar ha inspirerats av den grekiska tragedin. Skillnaden är att hon placerar sina karaktärer i en värld som inte vet vad hybris är.
Hon är skicklig på att framställa avgörande stunder och uppvaknanden, något som kan få en att tänka på Ibsen, och den isande känsla hans karaktärer erfar när livslögnen rämnar eller bara livet visar sig i sin skitfula vulgaritet. Med andra ord är det – hur ojämn den än är som komponerad novellsamling – en fullfjädrad författare vi har att göra med, en författare som redan förtjänar klassikerstämpling. Jag har tidigare läst henne på svenska, och jag måste tillstå att jag gråtit varje gång, något som händer lite titt som tätt också när jag läser de här novellerna.
I novellerna får karaktärerna veta vem de är: de konfronteras med detta autentiska jag, att inse att den de är också är den de kanske alltid har varit. Liksom hos Flannery O’Connor – den som tillsammans med Katherine Mansfield hittills aspirerat på posten som engelska språkets förträffligaste novellist – kan karaktärerna i Keegans noveller inte undfly sitt öde. De måste följa även de beslut som leder dem käpprätt i fördärvet.
Här finns till exempel den trettonåriga Peaches som flirtar med katastrofen i form av den vuxne mannen Slapper Jim, som bjuder in henne till en vuxenvärld som inleds med svordomar och slutar med övergrepp. Det finns hos tjejen en fräckhet som balanserar det oskyldiga, och komplicerar relationen med Slapper Jim – kanske det inte heller är någon tillfällighet att hon citerar en dikt av William Blake, han som vigde samman oskuld och erfarenhet. Keegans tjej kunde ha medverkat i en novell av Ingvild H. Rishøi.
För både Rishøi och Keegan har en suverän blick för det sårbara i oss, skavankerna och tillkortakommandena. I en annan novell skickar en storasyster ut lillasystern på meningslösa ärenden för att hon ska hinna ligga med brevbäraren, som förser de föräldralösa barnen med en smula mat. För så ond kan världen vara även när vi lämnar sagorna, och vi får inte glömma det, att de människor som befolkar en bok som denna har sitt ursprung någonstans. Människor har alltid utnyttjat sina medmänniskor, och där nöden är som störst är också roffarandan som störst.
Keegans bok är en provkarta på olika stilar, som också inkluderar en surrealistisk mardrömsnovell om kackerlackor, och i några noveller byter hon ut miljön mot en amerikansk kontext. Som sammanhängande tematik finns snön, den som i en nyårsnovell om en familj i fritt fall kan singla ned förrädiskt lätt liksom i James Joyces mest lyckade novell ”De döda”. Keegan kombinerar empati med intellekt.
Ibland måste jag nästan nypa mig själv i armen och erinra mig själv att det här är en debut, och att jag inte borde vara så sträng och kalla den ojämn. Faktum är att det är en ypperlig bok som helhet. Keegan skriver med ett berättigat självförtroende, men också med den ödmjukhet som den med genuin nyfikenhet på livet och på människorna kan tillåta sig. Och nog lyckas hon nå upp till något som är lika bra som inledningen i den avslutande avsevärt kortare novellen ”Passport Soup”, där ett amerikanskt par försöker lappa ihop en relation när deras nioåriga dotter är försvunnen. De sista sidorna i den novellen innehåller något av den iskallaste prosa jag har läst sedan – tja, novellen ”Antarctica”, får jag påminna mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar