Greek Lessons, Han Kang, translated by Deborah Smith and E. Yaewon, Penguin

 

Hade Han Kangs roman Greek Lessons varit en romcom vore det lätt att förutsäga vad det skulle utmynna i. En manlig lärare i grekiska som håller på att bli blind. En kvinnlig student som är stum. De får mer och mer anledning att umgås också utanför klassrummet. Men Han Kang är ingen dussinförfattare som skriver manus till Netflix-serier. Hon skriver svårkategoriserade romaner, så också denna gång.

 

Hennes litterära produktion är sparsmakad på svenska (i morgon utkommer dock romanen Jag tar inte farväl). En frustrerad läsare får då ta omvägen via engelskan, där Deborah Smith länge tagit hand om Hans koreanska böcker, den här gången i samarbete med E. Yawon, som översätter både från koreanska till engelska och vice versa – bland dem Maggie Nelson och Jessica Au (som alldeles nyss utkom på svenska med romanen Kallt nog för snö).

 

Omslaget till Penguins utgåva visar en labyrint tecknad med vattenfärg. Det är lämpligt på två sätt. Inte minst labyrinten är en mer eller mindre uttalad komponent i berättelsen om de två namnlösa protagonisterna, vars historia vi följer i vartannat kapitel. Redan i första meningen apostroferas dessutom labyrintens domptör i litteraturhistorien, den argentinske Jorge Luis Borges. Och vatten är en beståndsdel i Hans skrivande generellt, där så mycket handlar om snö: ”If snow is the silence that falls from the sky, perhaps rain is an endless sentence”, som hon skriver här.

 

Han skriver en taktil prosa, så också i detta hybridverk som låter olika texttyper utgöra romanens fundament: brev, dagbok, minnestrådar, dikter, intervjuer. Det är inte helt felaktigt att kalla den för ”21 meditationer”, eller varför inte ”21 lektioner”. Hon skriver böcker som kompletterar varandra, där allt tydligare mönster utvinns efter läsningen, och förbindelser mellan dem. Den utkom 2011, mittemellan hennes två storverk, Vegetarianen och Levande och döda. Med den allt större uppmärksamheten som riktas mot Han även i Sverige är det inte otänkbart att också denna översätts till svenska någon gång, förslagsvis innan hon får det förväntade Nobelpriset. 

 

Här handlar det mycket om språk, kommunikation, känsla, tanke, och kärlek. Läraren tragglar grekiska glosor med sin lilla klass, där vi kan se hur det grekiska ordet för skönhet också bär på konnotationer till det svårbemästrade. Så gjorde, menar läraren, Sokrates en vitsig poäng av att ordet för inlärning är nästan identiskt med ordet för lidande: inget kan läras utan att lidandet aktiveras. Den som tror att det finns genvägar inom kunskapen kommer att bli gravt besviken.

 

Så blir det också en berättelse om översättning, om vilka villkor som styr språkinlärning, eller bara inlärning överhuvudtaget. Han ger utrymme åt det slags unika uppmärksamhet som Simone Weil i sina essäer betonade, det som hon kallade ”den ovanligaste och renaste formen av generositet”.  

 

Om det låter tekniskt ber jag om ursäkt. Han Kang skriver böcker som fokuserar på det mänskliga, på relationer, på hur vi ska förhålla oss till varandra. Hon inkluderar inte bara de levande i sin analys av det mellanmänskliga. Och hon når häpnadsväckande slutsatser, som i den här konklusionen:

 

   Will you forgive me?

   And if you are unable to forgive me, will you at least remember that I seek it of you?

 

Tematiken upplöses – likt vattenfärg, kan tyckas. Romanen kan därför upplevas som lite otydlig, vag, konturlös – men det är ett felslut att tro att det beror på bristande kontroll hos författaren. Hon låter individens öde uppgå i något som är större, och även det är något som känns igen från hennes andra romaner, liksom ätstörningarna och drömmarna. Upplösningen blir en medveten del av hennes process som författare.

 

För när allt i livet är illusoriskt, vad återstår då? Känslorna, menar Han Kang. Hon har skrivit en roman om dessa känslornas band. Det är en roman om sjukdom och om död, om vänskap och om hjälpsamhet, om omsorg och om sorg. Hjälpsamheten är det svåraste som finns; vi måste lära oss att erkänna den som en del av vår natur, i stort som i smått. Men de döda kan vi inte lämna bakom oss, även om vi skriver deras namn i vatten. Så finns kvinnans trauman kvar i henne som de mörka hemligheter hon måste bära på, och orsakerna till hennes stumhet plockas fram genom romanen, och Han får oss att förstå hur beroende vi är av omständigheter för att klara oss någorlunda helskinnade genom det här som kallas livet.  

 

Det här är en författare som skriver med hög insats. Hon låter som sagt drömmar fungera som katalysator för intrigen, och det blir en roman om en kärlek som rör sig mellan det abstrakta och konkreta, mellan dröm och förverkligande, mellan magi och verklighet – eller bara att hon sammanför dessa påstådda ytterligheter, och skapar ett helgjutet verk om allas vår längtan: ”I couldn’t sleep for longing to see the you who was not you. / I yearned like madness only for the you who was not you.” Jag längtar också på ett galet sätt efter fler böcker av Han Kang.