Samlade dikter. 1973-2014, Bruno K. Öijer, Wahlströms & Widstrand

 

Under sina första åtta år som poet publicerade Bruno K. Öijer sex diktsamlingar. Under de senaste trettiofyra åren har han publicerat lika många - sex stycken. Den senaste kom i höstas - Växla ringar med mörkret - och den ingår inte i den senaste utgåvan Samlade dikter, med åren 1973-2014 som underrubrik. Det är sjätte gången dikterna får en samlingsvolym (den första kom 1986), men den här är i bättre papperskvalitet än den jag tidigare fick tag på någon gång på 90-talet.  

 

Nu gör det kanske inte så mycket att den senaste saknas. När den kom la jag märke till en tendens i receptionen: många tyckte liksom jag att den var en tillbakagång, en svagare bok än de han dittills gett ut under sin sparsmakade utgivning från 1990 och framåt. Det som skilde var slutsatserna: jag tyckte det var en ganska dålig bok, medan de flesta andra verkade tycka att det var bra nog ändå.  

 

Det vore lätt att döma ut Öijers tidiga poesi som osjälvständigt juvenil (han debuterade knappt 20 fyllda), men det är nog en efterhandskonstruktion. Den här volymen liknar till sin utformning de samlade dikter som på senare år har förärats poeter som Gunnar Ekelöf och Ann Jäderlund. Hos dem finns en tydlig utveckling från de tidiga böckerna mot de senare mer renodlade, samtidigt som de är märkvärdigt konsekventa i sina estetiska ställningstaganden. Något liknande gäller för Öijer, och att läsa honom kronologiskt på det här sättet får en att lägga märke till främst hur konsekvent han har arbetat.  

 

Raderna “du var på väg att teckna undergången till ett leende / över drottningarnas diadem” kunde ha stått i hans bok från i höstas. Här hittar jag den i den första utgivna diktsamlingen, Sång för anarkismen, från 1973. I samma dikt skriver han om “greta garbage”, vilket förstås är roligt trams.  

 

Centralt placerad i den här boken står de fyra monologer han publicerade i samband med kortfilmen “Från en demons båge”, som kom i en tid då Öijer verkligen abonnerade på framträdanden i svt. De befinner sig i ett mellanläge mellan dikt och polemiska debattinlägg, skrivna på en behärskat furiös prosa. Det är en höjdpunkt, kanske just genom att de är skrivna så nära klichéerna och schablonerna, att det blir texter med hög insats. Redan 1997 skrev han ett slags prolog till vårt århundrades samlade debatt om klimatförändringarna.  

 

Det är förstås inte enda gången han tjänstgjort i visionärernas sällskap. Redan 1973 skrev han om Sylvia Plath (det var först året därpå hennes Glaskupan översattes till svenska). Och 1974 sammanförde han i dikten “jag är en annan” poeten Rimbaud med Titanic. Tjugo år senare gick en viss Leonardo DiCaprio från att spela Rimbaud i Agniezska Hollands biopic Total Eclipse till en huvudroll i filmen Titanic. Vilket år föddes DiCaprio? Just det, 1974.  

 

Den här gången har jag ofta väldigt roligt i sällskap med Öijers äldre diktsamlingar (de nyaste har jag ju läst desto mer flitigt de senaste åren). En del gamla favoriter träder fram som milstenar: “Jag Har Läst Din Dagbok / Som Börjar: / ‘Det Tar Aldrig Slut”, och “Du Har Smekt En Ordbok / Redan Innan Du Fingrat På Din Kropp” (båda från c/o NIGHT, 1976). Jag inser lite skamset att jag länge låtit minnet felcitera en rad ur dikten “HEY ÄNGEL”. Jag har alltid tänkt mig “jag har längtat efter nåt att längta efter”, men dikten skriver faktiskt “jag har letat efter nåt att leta efter”. Min version är förstås sämre, för övertydlig.  

 

Det finns många bangers här, och det kanske förvånar att så mycket av de gamla dikterna som har hållit så här långt. En favorit från Giljotin, 1981, finns i en av de korta inledande fragmenten, en sekvens lämpligt kallad “Confetti”: 

 

nio år  

och blind, mamman  

bär upp  

spegel efter spegel  

till hennes rum  

 

Men allra flest lysande dikter hittar jag i Det Förlorade Ordet, 1995. En av de mer oansenliga, “sprickor vidgades”, har en fin bild som återigen fått märkbar aktualitet: “människor [...] / kunde bara / identifieras genom sina svek / genom den smärta / dom tillfogade varandra”.  

 

Som en slags brygga mellan den yngre vildvuxnare och den äldre mer asketiska poeten fungerar den långa och stundtals magnifika “SKISSER TILL ETT AV DÖDENS TAL” från Medan Giftet Verkar, 1990. Idén därifrån med den undflyende personan Bruno K. Öijer upprepas i några av de längre dikterna, “ALDRIG” från Svart Som Silver, 2008, samt “Alla Var Där” från Och Natten Viskade Annabel Lee, 2014.  

 

Med tanke på alla epigoner som genom åren har gjort sitt bästa för att imitera Öijers exempellösa framgångsrecept, kan den här boken fastslå en gång för alla att Öijer är den bäste på att vara Öijer. Detsamma gäller förstås en annan poet med bokstavskombination, som med lite god vilja kan sägas ha fått sina egna epigoner och i viss mån själv går i fotspåren efter BKÖ. EMB (Elis Monteverde Burrau) kommer säkerligen någon gång i framtiden få en liknande hyllning, men det blir nog mer frågan om “Valda dikter”, med tanke på omfånget på några av den yngres alster.  

 

Någon gång hoppas jag få läsa en text om Bruno K. Öijer som inte handlar om hans solglasögon eller hans status som en rockstjärna. Det finns förvisso en del spår av Bob Dylan i några av hans tidiga dikter, men långt ifrån överallt. Med sina böcker från 1990 och framåt har han också mejslat fram ett helt eget uttryck, med sina ironiskt gravallvarliga dikter. På tal om Dylan kan det ha varit det sorgligaste jag varit med om när Öijer på en galamiddag efter att Dylan fått sitt Polarpris läste några av sina dikter översatta till engelska, men att föremålet för uppvaktningen levde upp till filmtiteln I’m Not There – han hade redan smitit iväg till hotellrummet för att i stället lyssna på dansbandet Fernandoz när de framträdde i ett café-program. Dylan lär ha blivit helsåld på dem och beställde alla deras skivor.  

 

Det fanns i Öijers framträdande den gången en håglöshet, men han har revanscherat sig flertalet gånger sedan dess. Det sämsta som kan hända poesin är kanske att den behandlas med för mycket vördnad. Jag är övertygad om att det är att göra både poesin och Öijer en otjänst om vi inte erkänner att hans senaste bok är ett lågvattenmärke i en produktion som annars varit förhållandevis jämn. Även om det finns tendenser mot förenklingar, ytlighet och banalitet i den här antologins avslutande två samlingar tänker jag inte förneka att det där också finns en handfull oerhört starka dikter. 

21. "my tears ricochet", Taylor Swift

 

20. "Down By The Water", PJ Harvey

 

Vågorna, Virginia Woolf, översättning Margareta Backgård, h:ström

 

Är Vågorna Virginia Woolfs bästa roman? Jag tycker det, och det mesta som jag har velat säga om den finns i min biografi om Woolf som kom på h:ström 2010, där jag ägnade det långa slutkapitlet ”Mästerverk” åt en av få romaner som förtjänar det epitetet (kanske endast den här, George Eliots Middlemarch och Clarice Lispectors Levande vatten). Trots att romanen utkom 1931 dröjde det till 1980 innan den översattes till svenska, av Jane Lundblad. Det kan inskärpas att den svenska receptionen av Woolf var en långsam process, medan intresset under 2000-talet bara har ökat.

 Nu har Margareta Backgård utfört en nyöversättning av Vågorna. Behövs den? Beror på vem du frågar: en nyöversättning behöver inte alltid göra den gamla överflödig, och i synnerhet när det handlar om en så legendariskt utmanande roman kan vi bara glädjas åt att det nu finns två svenska versioner att tillgå. Backgård har så att säga värmt upp genom att under de senaste nio åren översätta Åren, Tre guineas och Mot fyren.

 

Vågorna är den mest experimentella av Woolfs romaner. Det är också den som främst inbjuder till jämförelser med andra konstarter: dansen, hörspelet, symfonin, bildkonsten, poesin … På ett sätt liknar den allt annat än en roman. När Bob Dylans liv skulle bli spelfilm 2007 – I’m Not There – krävdes sex skådespelare för att gestalta de olika fasetteringarna av hans personlighet. I den här romanen följer vi också sex olika röster som turas om att representera något som i mångt och mycket liknar en spegling av författaren själv. Tre kvinnor och tre män – så androgynt var Woolfs sinne och personlighet.

 Och helt centralt placerat i boken dödsfallet – en neslig cesur – där vännen Percival som är i det koloniserade Indien, trillar av en elefant. Karaktärerna framträder successivt, med Bernard – författarämnet – som ett fokus: ”Han är som en dinglande tår, en trasig klocksträng som alltid låter.” Det är också han som säger sig ha en livsfilosofi som ”rinner som kvicksilver åt ett dussintal håll samtidigt.” Men att börja citera sådana träffsäkra bilder innebär att du snart går vilse, för du stöter på dem genom hela romanen. Vågorna är ett kärleksbrev till språket, men också till livet, till litteraturen: Woolf var en girig läsare, och utan den läsningen skulle hon nog aldrig ha haft modet att skriva så här djärvt.

 Bästa sättet att lära känna Virginia Woolf är förstås att läsa hennes romaner. Det är där vi kommer henne så nära det bara går. Hon står för ett helt ogarderat skrivande, och i Vågorna har hon släppt alla hämningar och alla tyglar när hon utsätter sin stil för den rytm som uppstår av språkets vågor, när hon känner att hon ”måste öppna den lilla lönndörren och släppa ut de sammanlänkade meningar där jag förbinder allt som händer, så att i stället för brist på sammanhang en slingrande tråd kan skönjas som flyktigt förenar det ena med det andra.” Så kan ögonblicket i all sin rikedom, i all sin skönhet och i all sin gräslighet, infångas.

 Hon rör sig bort från allt binärt. Ångest avlöses av dristiga tankar om högt och lågt. Det är ett skrivande som går mot upplösning, som söker upp alla tänkbara gränser, ibland bara för att nå den njutning som uppstår när en gräns passeras. Det är en associationsrik roman, som på något sätt balanserar mellan det expansiva och det förtätade. Det är en roman som myllrar av intryck, känslor och upplevelser. På ett plan tar Woolf med den här romanen hämnd på poesin som hållit henne utestängd, genom att skriva en prosa infiltrerad eller våldgästad av poesin. Att läsa den som ett kronologiskt narrativ – visst, det låter sig göras, men det stänger ute den sinnliga erfarenheten som ligger i att bara låta språket skölja över dig.

 Ett sätt att läsa den här romanen är att vara följsam mot dess subtila budskap, som rör rätten att vara annorlunda, splittrad och excentrisk. Nu säger jag inte att det här är det rätta sättet att läsa den, eller det enda sättet: var och en får uppfinna sin egen karta, eller allra helst skippa kartan och bara placera sig i romanens terräng, dess flytande yt- och djupplan. Och även om Bernard är en människa som lever i språket och för att skriva, behöver han omge sig med levande människor. Så blir Vågorna en roman som handlar om hur ett skrivliv ska kombineras med ett livsliv. Grunden för Woolfs skrivande är alltid det som bejakar.

 Det finns så mycket i den här romanen av tankegods, men kanske ännu mer av känslogods. Som Jinnys konstaterande, som blir något av Woolfs poetik:

 

Jag känner tusen möjligheter vaknar till liv inom mig. Jag är omväxlande okynnig, gladlynt, likgiltig och melankolisk. Jag är rotfast, men jag vajar. […] Det här är det mest spännande ögonblick jag någonsin upplevt. Jag darrar, jag porlar. Jag vajar likt en vattenväxt i floden, än åt ena hållet, än åt det andra, men är fast rotad så att han kan komma till mig.

 Jane Lundblads översättning:

 

Jag känner hur tusen möjligheter vaknar till liv i mig. Jag är omväxlande skälmaktig, munter, trånande och melankolisk. Jag är rotfast, men jag böljar. […] Det här är det mest spännande ögonblick jag någonsin har upplevt. Jag darrar. Jag fladdrar. Jag förs med strömmen som en planta i floden, böljar än åt det ena hållet, än åt det andra, men fast rotad så att han skall kunna komma till mig.

 I original:

 

I feel a thousand capacities spring up in me. I am arch, gay, languid, melancholy by turns. I am rooted, but I flow. […] This is the most exciting moment I have ever known. I flutter. I ripple. I stream like a plant in the river, flowing this way, flowing that way, but rooted, so that he may come to me.

 Vem är mannen som ska komma till den unga Jinny? En man, vilken som helst.

 Livet är fantastiskt, lyder det underliggande och outtalade ledmotivet. Woolf är handgriplig, men sätter också oss som läser i arbete. Hon förfinar de metoder som hon har testat i ett par av sina tidigare romaner, och det är ett sällsamt faktum att hon under en kort period på färre än tio år (1922-1931) skrev sina fem bästa romaner. Det är en kreativ koincidens som kan jämföras med William Faulkner, som skrev sina fem bästa romaner nästan samtidigt, perioden 1929-1936.

 Jag har läst Vågorna under många olika perioder av mitt liv. När jag var drygt tjugo var det den första boken jag läste av Woolf, och jag fattade ingenting, förutom att det var en underbar värld att vistas i. De flesta skulle nog säga att det är smartare att börja med en något mindre experimentell roman, som Mrs Dalloway, men vad gör man när man saknar förebilder som föreslog annat än Kerouac, Bukowski, Lundell, Hemingway, Kafka, Dostojvevskij – alltså en heterogent manlig kanon.

 Att läsa den nu, drygt trettio år senare gör mig på ett plan överlycklig. Att så bra litteratur finns i världen! Och sedan en smula deppig. På samma sätt som Joseph Conrad 1899 inte kunde tänka sig att det i framtiden skulle finnas svarta som läste hans roman Mörkrets hjärta (ett av Chinua Achebes argument för att den är rasistisk), så kunde nog Woolf inte heller föreställa sig en framtid där hennes roman inte kunde läsas, för att befolkningen håller på att tappa sin läskunnighet.

 Vad vill jag ha sagt med det? Inget annat än att du bör skynda dig att skaffa dig den här nyöversättningen av Vågorna, och vårda den ömt. Något säger mig att det inte blir någon ytterligare översättning, och att du som har läst den här långa texten till slut tillhör de sista genuint intresserade läsarna i människosläktet. Ärligt talat: tror du att någon kommer att skriva romaner som liknar den här i framtiden när alla lyssnar på ljudböcker i tre gånger hastigheten? För att ha behållning av den här typen av roman måste du som läser våga möta upp texten och låta den bli en del av ditt inre. Gör du det är du bara att gratulera; du har ren och skär sällhet framför dig, och en roman som tål ett otal omläsningar.

19. "Gloomy Sunday", Billie Holiday

 

18. "Animal Nitrate", Suede

 

The God Complex, Rachael Allen, Faber & Faber

 

I Rachael Allens andra diktsamling The God Complex handlar det om förlust: förlusten av en kärlek, av ett samhälle, av naturen och miljön. Det känns igen, och det ska genast sägas att övergångarna mellan de privata uttrycken för sorg och ett kollektivt lidande över världens undergång inte görs helt sömlöst.

 Som om det ens vore meningen! Här inbillar jag mig att Allen är ute efter något annat än att sy ihop en färdig lösning åt dig som läsare, där du kan avpricka de olika åtbörderna. Kärleken tar slut, men så gör också livet, lyder det bistra budskapet. Och dessa skilda företeelser ska inte höra samman. Därav de abrupta bytena av perspektiv, där vi i ena dikten kan läsa om tårarna som fälls över den svekfulla partnern, och i nästa dikt kan läsa om hur hela världen håller på att gå under. Den pågående apokalypsen kopplas till det privata traumat.

 

Allen är inte bara bra på att fånga upp en cool titel – God Complex – hur bra? Hon är också bra på märgfulla formuleringar (något helt annat än kritikerklyschan ”mustiga”). Hon funderar: ”What is it to love a person? Or a virus, a prophylactic acid? A trouble in the systemics? Which is like a riot in the municipial architecture of a body. How emotion and clinging affliction make a way through sinus and back out again.” Erkänn: du har inte last den här beskrivningen av ett upplopp i kroppens kommunala arkitektur förut.

 Allt hör samman, men inte på de sätt du har lärt dig. Vi är i världen, och världen är i oss. Allt går åt helvete, och det kan presenteras på mer eller mindre övertydliga sätt – Allen har valt det mer opaka. Diktjaget tackar Gud för att hon har en person – en kärlek – att sörja medan klimatet dimmar ned, för annars hade det krävt en insats.

 Gud? Hur blir det då ett gudskomplex? God Complex är en lysande titel. Spelar vi inte alla Gud i våra liv? I det privata, javisst, men också i det allmänna. Det finns för många Gud, för många gudar, i vår offentlighet. Kanske det är så det mänskliga tillståndet bäst definieras: var och en sin egen Gud.

 Och vad betyder det, i det stora hela, att kärleken till en människa tar slut, ställt i relation till planetens upphörande? Eller ska vi tänka tvärtom: vad bekymrar det mig att världen går under, om jag inte får vara med den jag älskar? Vi ska ju ändå dö. Den relation diktjaget återger bär vissa toxiska konnotationer, där hon fått gå på nålar inför en nyckfull partner, där ”Sorry was the language I learned”.

 Det är ett förhållande som täcker in svartsjukans alla femtio nyanser av grönt. Minns Shakespeares berömda ord om svartsjukans grönögda monster i Köpmannen i Venedig, det som hånar det som livnär den. Omslaget till den här bokens giftgröna nyans verkar vara havsgrön, eller #2E8B57, och några nyanser mörkare än årets mest omtalade gröna, Charli XCX brat, #8ACE00.

 I Allens bildspråk finns samma furiösa energi som i dikter av Sylvia Plath och Margaret Atwood. Diktjaget formas av partnerns starka åsikter och idévärld och tappar bort sig själv i processen. Anpassningen till lydnad löper som en hundlik tråd genom narrativet. Hon ikläder sig tagelskjortan. Han somnar stupfull, med en andedräkt som stinker som rödvinet du kan köpa på tåg – vilken träffande och exakt bild det här ändå är! Hos Plath var det ekot av hästhovar som indikerade kärlekens upphörande: ”Hur du ligger och gråter efter den / hör: det här är dess hovar: den har sprungit iväg, som en häst” (översättning Jonas Ellerström och Jenny Tunedal). I Allens uppdaterade version: tågets dunk-dunk-dunk för kärleken bort från dig.

 Ursinnet är dock mer behärskat hos Allen. I viss mån är dikterna statiska och monotona, och en del bilder överanvänds. Tagelskjortan är en, ordet ”nefarious” (skändlig) en annan. Men som helhet är det mer övertygande än helgjutet, det vill säga att Allen skriver en poesi som inte lägger sig till rätta. Hon demonstrerar vikten av att behålla värdigheten i förnedrande situationer:

 

Pain as truth, a good, hard fish that lives on the tip of a wave, and beneath that, a much larger fish, more like a shadow, which is the reality of the situation. Pain is that fish who wears a parasite for a tongue; like how I wear you as a frontispiece. Or does the parasite wear the fish, and to what enzyme do we give praise. Who’s digesting who around here?

 Det är ett skrivande som antar exorcismens former. ”We shouldn’t always write to please”, lyder en av många klargörande märgfulla slutsatser. Jag läser boken som en manual över hur ett liv kan levas så här i apokalypsens tidevarv, mittemellan pandemier och klimatkatastrofer och krig.