att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 sep. 2012

Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen, Bjørn Rasmussen

Som bekant är Norden tema för årets bokmässa, och jag passar på att läsa en del norsk och dansk litteratur. För ett år sedan debuterade dramatikern Bjørn Rasmussen (född 1983) som romanförfattare med Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen, som nu tack vare förlaget Lethe finns i svensk översättning av Anitha Havaas.

Redan titeln indikerar vad det här är för bok: en vild, ambitiös, gränsöverskridande roman på lite drygt hundra sidor, en bok som ruskar om sin läsare, som väcker frågor kring identitet och kring verklighetsuppfattning och självbiografiskt skrivande. För det självupplevda antyds både i text och i bilder som återger bland annat Björns dressyrrapport (domarsedel?).

För det är en berättelse om stall, om ridning, och då borde den appellera till vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, hon som gillade filmen Apflickorna för att hon själv hade erfarenheter av hästar. Femtonårige pojken Björn, som bor med en övergiven och deprimerad mamma, blir våldsamt förälskad i en tjugo år äldre ridlärare. Ett S/M-förhållande initieras, ett kontrakt upprättas. Som i Fifty Shades of Grey? undrar du.

Nja, det här är inte riktigt lika … detaljerat. Och ändå är det betydligt mer ingående beskrivet. Sexet, alltså. Så ska du läsa en bra BDSM-roman i höst är det förstås den här du ska välja, liksom du ska välja den om du ska läsa en bra bögroman i höst, och inte Jonas Gardells mer omtalade. Karaktären Björn är konsekvent skildrad som en tonårskategorisk kille med svag självkänsla som lockas in på farliga vägar, som söker sin sexuella identitet. Självföraktet är väl tonåringens folksjukdom.

Rasmussen skriver poetiskt. Med det menar jag inte att han skriver finstämt lyriskt, på det svenska sättet: med ljuva antydningar som tassar fram. Här är det burdust när stilen klafsar fram, lunsar och dunsar, bråkar och stökar, med en råhet och fräckhet som nog kan uppfattas som störande, på gränsen till inte rumsrent.

Men jag kopplar också fräckheten till något befriande, att Rasmussen har skrivit sin bok som en exorcism, där han möter ridläraren några år senare. Då har Björn erfarenheter av ett självskadebeteende där han skär och rispar sig. Ridläraren frågar om han har slutat med det, och Björn lovar att så är fallet, men det är lögn.

Det befriande ligger i själva stilen, som alltså är rå och fräck, robust och handgriplig, men samtidigt djärvt visionär på ett sätt som kan föra tanken till författare som William Faulkner och Cormac McCarthy. Förtvivlan är våldsam, omskakande. Det är ju extremt sällsynt att jag får anledning att tänka på de författarna när jag läser svensk prosa (Mare Kandre är väl undantaget). Men jag tänker även på att den förorättade stilen pekar ut Lars Görling, som jag skriver om i nya numret av Const: och banne mig, åker Björn inte buss nr 491 mot Fjaltring!

Det är direkt förmedlat, utan skyddande lager, som om Rasmussen skriver utan förbehåll, utan beräkning. Fiktion innebär anpassning: här är den insatsen minimal, eller utger sig för att vara det. Texten bågnar under sitt tryck av att vara ett återberättat minne, som samtidigt är oavslutat. Händelserna är öppna fortfarande, obearbetade. Liksom texten, som i stort saknar förmildrande omständigheter, i sin gestaltning av en kärlek som inte kan doseras, då den är destruktiv utifrån andra måttstockar än du någonsin bekantat dig med.

Distans och intimitet är också något som balanseras i den här romanen. Den är så intensivt skriven att dess otålighet pulserar obehärskat och impulsivt, som ett bultande sår, där smärtan hålls intakt. Resultatet är en sällsynt levande roman. Den är tragisk, men också jublande triumferande. Det är stor litteratur, och som all riktig litteratur åstadkommer den inte bara häpnad, utan också en svindelkänsla, som ligger rätt nära obehaget. Då blir det en litteratur med kraften att påverka på djupet, göra dig berörd på riktigt. På den bordell där Björn arbetar en tid kommer insikterna till honom slag i slag: ”Du har skurit dig på tidens tand, läs: samtidens strapatser, sa flickan: kapitalismen.”

Ja, jag är helt matt, helt andlös av att ha läst den här smutsigt fina boken, den här ylande kärleksromanen som trots sitt måttliga omfång verkligen omsluter hela den svenska samtidslitteraturen, och visar vårt underläge.

5 kommentarer:

  1. Medan jag begrundar vems underläge jag ska begrunda så skulle jag vilja avhålla mig, men kan inte, från att inflika, att när du, för någon gång i ordningen, kära bernur, använder det nylustiga nysvenska ordet "oförrättad", i samband med något som fört tankarna till Lars Görlings stil, så är det väl ingen alltför oförsynt gissning att vad du egentligen menar är något som snarare skulle rymmas under begreppet "förorättad"? Räta mig om jag far vill! Inte för att detta ord skulle vara mindre lustigt, men ändå. (Man riskerar annars att få för sig att exempelvis Lars Görlings stil, ett exakt kontrollerat raseri, vore ogjord, s.a.s.)

    SvaraRadera
  2. Hej igen Drömstörning!
    Aaargh! Ja, du har rätt, här har jag ju varit slarvig. Så många gånger jag nu i dagarna har pratat om Görling, & då muntligt sagt "förorättad", ett ord som verkligen ligger mig varmt om hjärtat. Varför jag då inte hade hjärta eller snarare hjärna att SKRIVA det, är något för ... nån annan att ta reda på. Men jag ska tänka på detta i fortsättningen, i den mån det finns anledning för mig att återkomma i ärendet - vilket jag tror lär bli fallet ...

    Ofint nog ändrar jag också i texten, för säkerhets skull!

    SvaraRadera
  3. det är en fantastisk bok, känns storartat att snart få läsa den på svenska också

    SvaraRadera
  4. Ja, det är nog inte helt lätt att översätta den?

    SvaraRadera
  5. Nina Lekander är inte helt övertygad om översättningen. Jag störde mig inte på den faktiskt. Kanske för att jag var så extremt uppslukad av berättelsen.
    http://www.expressen.se/kultur/solkig-sprakdrakt/

    SvaraRadera