att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 sep. 2018

Jeg er gråhvid, Bjørn Rasmussen, Gyldendal


Två av Bjørn Rasmussens böcker har översatts till svenska, och har därmed berikat vårt litterära landskap, med sina nya och okonventionella infallsvinklar på ett självbiografiskt skrivande. I sin nya roman Jeg er gråhvid fortsätter han det självbiografiska skrivandet, fast stopp –

– roman kan man väl ändå inte säga att det här är? Nä, det liknar mer en rapport, ett dagboksskrivande, med inlagda foton, minnesbilder som kan bestå av en fotostatkopia av en dagbokssida från när författaren var fjorton och drack sig full för första gången. Eller musiknoter. Och kärleken, den som inte låter sig skrivas. Och exorcismen, som också den är lönlös, för du kan inte bli kvitt dina demoner.


Det är alkoholen, och de tre p:na – psykoserna, pillren, psykiatrin. Och givetvis ett bonus-p: det performativa, illustrerat i den queera utgångspunkten där Rasmussens protagonist ”Bjørn” iscensätter en manlig/kvinnlig persona, som rör sig med kvicksilvrets hastighet mellan positioner som mor och papfar (styvfar).

Vi får följa irrgångar, labyrinter, barndomsminnen – han tar hand om en griskulting som dör – nutida problem med att bli förälder tillsammans med sin man Jakob. Med förfärlig exakthet skriver han om rädslan som ledsagar den queera, jagad av både reella rednecks och hatiska nättroll.

Rasmussen går en kamp mellan impulsen att vara privat, fortsätta skriva privat och utlämnande, och att försöka upprätthålla en starkare integritet. Han fortsätter skriva öppet om alkoholen och övervikten, och försöker skapa reda i sitt kaotiska liv, och som en del av projektet handlar det om att återerövra namnet. I släkten finns påbrå som pekar bakåt mot nazister och rasister: ”Så en dag opdagade jeg at mit eget ø var særligt sorgligt og specielt. Det var den ø som j og r omkransade med deres vand, og B var fastlandet, bjergene, bakkerne, og det lille n i enden var det navnløse inden atombomben, punktummet. Min ø var frobudt område. Mit hjerte var farligt.”

Att erövra namnet blir också en del i arbetet med att erövra en identitet, och däri ligger den här knasiga romanens säregna styrka. Som citatet ovan möjligen visar: någon typisk prosa skrivs inte här. I arbetet ligger en önskan att bli en person i egen rätt. Det sker genom att han inventerar sin bakgrund, tar avsked av den han var. Skriftens kaos speglar personlighetens inre oordning och oreda, som bygger en slags port in mot den förtvivlan han fortsätter undersöka. Det ska ju vara kaotisk, tycker jag texten viskar underförstått. En övergripande instans som fixar och rättar till saknas, och det kan man tycka är mer än lovligt knepigt, eller acceptera som den här romanens bärande princip.

För det är en märklig icke-roman, som då och då slår över i melodramatiskt tonfall, liknar ett operalibretto, med körer som manar fram budskap. Eller så blir det politisk plakatkonst, med referenser till Pia Kjærsgaard och hetsjakten på allt som uppfattas annorlunda och avvikande. Där blir den här boken så viktig, genom att visa ett alternativ till trångsyntheten, när den visar exakt hur djupt identifikationen med de utsatta och utstötta kan gå.  

I Rasmussens associativa flöde, där 90-talet passerar snabbt som en Suede-refräng eller ett avsnitt av Twin Peaks (två referenser som används), behöver man inte dela alla slutsatserna. Några fadäser som tyvärr blir oklädsamma: att ange ”kristallnatten” som term för novemberpogromerna är olyckligt, och befäster den nazistiska världsbilden. Mindre dumt är det förstås att anspela på Yeats dikt ”The Second Coming” och stava ”centre” som ”center” (exakt samma sak gjorde Ola Larsmo när han för två år sedan visade i DN hur aktuell Yeats dikt är för att beskriva den samtida politiken).

Det här är en problematisk författare. Lika lätt som det var att gilla hans debut Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen, lika svårt var det att hitta ingångar i den besynnerligare Ming – som jag trots det fortfarande tycker var en nödvändig och angelägen diktroman, väl värd att rådbråka på både svenska och danska. Han premierar det besvärliga, och skriver besvärande böcker. De är svåra att värja sig mot, och den linjen fortsätter han definitivt att följa med denna roman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar