att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 sep. 2015

Ming, Bjørn Rasmussen, Gyldendal


Ming är ett namn som genast väcker nostalgiska associationer i riktning mot Blixt Gordon. Kanske Max von Sydow i rollen som kejsaren i den fåniga filmatiseringen. Den danske författaren Bjørn Rasmussen ger oss fler associationer, genom att skära ut namnet ur en större enhet, ur en Flemming, som är diktjagets döde far.

Det sker i Rasmussens debut som poet, boken Ming, som utkommer i dag. Rasmussen gjorde storslagen entré i den litterära världen med den smått fantastiska Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen. En bok där fantasin antog farliga proportioner, i en berättelse som illustrerade att konst inte är något man ska gulla med utan att drabbas av den på djupet. Redan där visade han stor känslighet för det poetiska språket, så att han nu ger ut en diktsamling är långt ifrån förvånande.


Fadern är död, sonen är bög. Det här är de tvära kastens dikter. Då krävs precision, och det är något Rasmussen inte saknar – lyckligtvis. För med hjälp av denna kusliga precision håller han ihop sina dikter och ger dem intryck att vara producerade av lika mycket nonchalans som hårt arbete.

Då kan han upplösa gränsen mellan fadern och sonen. I det exakta ögonblicket när det sker: då föds det poetiska ögonblicket. Det är dikter som delvis är exorcism, delvis besvärjelse. Förtvivlan möter euforin, och det starka uttrycket forceras fram. Det påminner inte så lite om Sylvia Plaths starka eller ibland bara magstarka dikter, som ”Daddy”:
Not God, but a swastika / So black no sky could squeak through. / Every woman adores a Fascist, / The boot in the face, the brute / Brute heart of a brute like you.”

Rasmussen skriver helt klart i denna tradition av bekännande dikter. Det är en stark brygd, minsann. Men lämpligt nog låter Rasmussen känslorna ta plats en bit i taget, i något som påminner om mekanik, kugghjul av känslor. Ja, det är kontrollerat, samtidigt som det strävar mot upplösning, mot befrielse. En maskin som körs på låga varvtal, men metodiskt, övertygande, och mot en bestämd destination. Låga varvtal, men med högt utfall. Och privat: det är en samling dikter som visar hur omöjligt det är att försöka hålla kvar det som försvinner, hur sonen desperat vill bevara faderns svett.

Lockelsen finns också i det behärskade, att ta sig från det som styr och begränsar. Fantasin och verkligheten går sida vid sida i Rasmussens dikter, fulla av oroande inslag: symaskiner, guldddinosaurier, silikonhjärtan, weissbier, Rihanna, rader som är chockerande rättframma: ”min lilla fisse er lang som et tårn af ømhed”. Även när diktjaget har sex med sin man – med gott om utrymme för våldtäktsfantasier – är det sin döde far han tänker på. Här vaktas obehaget.

Rörelsen går inte bara mellan det behärskade och det lössläppta, utan också mellan självhatet och narcissismen, och där ligger något av det mest spännande i den här ojämnt hyvlade boken. Det är en trovärdig ambivalens som gestaltas i dikter som utan att tveka ger oss inblick i en tillvaro styrd av psykofarmakans instabila och tillfälliga lindring. Ingenting hjälper ju, för plågorna föder nya plågor, med eller utan kemikaliska genvägar.

En ojämn bok: ibland kan jag sakna mer styrsel, en struktur som tar itu med infallen. Det planlösa må ha sin charm, men den är också begränsad. Det Rasmussens bok visar är i första hand falskheten i påståenden om att tiden läker sår. Här är smärtan närvarande hela tiden. För sorg kan lika lite som tid mätas. Jag tror inte på förändring. Det är en cirkelrörelse i dikterna som stänger in även mig som läser dem.

En sak poesin måste klara, eftersom den ägnar sig åt de tomma ytorna mellan orden, är att bevara tätheten, fylla den med innehåll. Det är något Rasmussen klarar till hälften. Jag är inte lika omedelbart övertygad om dikterna som jag var när jag läste prosaboken, men ändå – då och då studsar även jag till av häpnad över det vackra i det fula, speciellt när han någon gång går utanför rollen som självmedveten sörjande son, och liksom tappar bort sig i det tafatta tårarna: ”han bekræfter at ja han kan høre min stemme / den råber / men jag kan ikke høre min stemme / men naboerna kan høre min stemme / og folk på gaden kan høre min stemme”.

Då föds det där poetiska ögonblicket, som jag talade om, att det är något som uppstår i stunden, att du inte vet förrän efteråt vad det var som hände. Rasmussen fortsätter skriva exorcismen, i vådliga dikter om den privata erfarenheten.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar