Gränsen, Elise Karlsson, Natur & Kultur

I Linjen (2015) fick vi lära känna Emma, en neurotisk kvinna som med viss möda uthärdade en anställning på ett företag som gav ut självhjälpsböcker. Nu låter författaren, Elise Karlsson, oss återknyta bekantskapen med Emma, i den nya romanen Gränsen.

Mycket är sig likt. Titeln är även denna gång fyndig, genom att peka ut och betona de gränser vi tvingas förhålla oss till – ja, men också så att vi på något sätt måste upprätthålla gränserna. I Emmas fall blir det svårt, då det antyds ett visst gränslöst beteende. Återigen inleder hon relationer, återigen strular hon lite, men inte på något dramatiskt sätt.

Nu är det ju också så att det dramatiska inte riktigt ligger för henne. Hon är en oansenlig figur, som här börjar gå på yogalektioner. Som man kunde ha förväntat sig går det inte jättebra för henne. Hon längtar mot något som bara kan manifesteras i hennes inre: ”Det finns en punkt utanför mig och när jag kan se den, få syn på den, kommer också jag att bli klar. Det kommer att öppna en spricka i mig där jag kan slippa igenom.”

Det blir lika mycket arbetskritisk essä som fängslande fiktiv berättelse. Gränsen mellan den yttre och den inre världen betonas allt mer. Ska man ta hand om sig själv eller ta hand om världen? lyder en av romanens implicita frågor, och man anar att svaret lutar allt mer mot det senare nämnda, i återkommande referenser till hot gällande klimatet och terrorismen, och inte minst patriarkatets monopol på nedrigheter.  

Emmas oförmåga att frigöra sig, hennes instängdhet, blir romanens kärna. Men det är en brist på drivkraft i olika riktningar – alltså att hon inte kan ta sig ut ur sig själv, men också oförmågan att ta sig in i sig själv. Den här längtan efter något större kan illustreras av en subtil blinkning till den religiösa tänkaren Simone Weil. I det alltmer sekulariserade svenska litterära landskapet kan det vara en tillfällighet att två så relativt disparata författare som Elise Karlsson och Lyra Koli (i den nyutkomna Allting växer) anspelar på Weil, men fan vet om det inte är något större på gång här, en längtan efter en tyngre tyngd, en mer nådfull nåd.

I det oförlösta hos Emma finns en närhet till förlamande uppgivenhet, men hon blir en hjälte ändå, genom att hennes författare tar så väl hand om hennes ynkedom, hennes brister. Hon är en orossjäl, och kanske det inte går att skriva mer realistiska romaner än så här på 2000-talet: åtminstone inbillar jag mig att verkligheten ter sig just så här meningslös och trög, och att andra skildringar av den bara ljuger och förskönar. Låt gå för att litteraturen också kan få ägna sig åt det – ibland behöver vi drömmar att leva, men genom att läsa den här romanen påminns vi att även giftet behövs, inte för att dö men för att leva i andra dimensioner än i drömmarnas.   

Jag gillar att Karlsson gör något vettigt med sina romaner. Gränsen blir en naturlig fortsättning på Linjen – här uppmärksammas och utmanas tristessen och stillaståendet. Inom dessa snäva ramar tecknas en absurt rolig Kafkaartad berättelse – att ett Kafka-citat utgör bokens motto är en nästan övertydlig plantering. Liksom tidigare arbetar dock Karlsson med både dolda och mindre uppenbara litterära lån från källor som Sylvia Plath och Bonnie Tyler.

De små detaljerna binder ihop denna raffinerat komponerade roman. I Karlssons blick på samtiden finns en viss elakhet – en elakhet av det rätta virket (den genomskådande elakheten), den som pekar ut missförhållanden, som visar exakt vad som är knäppt i vår vardag. När världen håller på att falla sönder omkring oss behöver vi romaner som denna.

Det rapportartade skrivandet, utsökt genomarbetat, fungerar ypperligt, och ger rikliga tillfällen till precisa iakttagelser av samtidens mindre smickrande sidor. Det finns en träffsäkerhet även i gestaltningen av både individen och av samhället. Det nästan parodiskt nedtonade och friktionsfria språket kräver sitt tålamod från läsaren, som i gengäld blir rikligen belönad då den sanna humorn (den humoristiska sanningen) så småningom infinner sig.