att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 maj 2013

Granta. Arena för ny litteratur, nr 1, [red] Johanna Haegerström

Den nya svenska tidskriften Granta innehåller till hälften nyskrivna svenska texter, och till hälften översatt material från utländska redaktioner. Blandningen är väl avvägd, och det är inte svårt att vaska fram en handfull guldkorn.

På många sätt är det förstås lovvärt, den här nya tidskriften som Bonniers förlag så välvilligt har sjösatt – Granta. Visserligen är det ju bara en försvenskad version av den brittiska förlagan, och ännu mer visserligen finns den i elva länder, så vi ska kanske inte känna oss allt för unika. Här ska vi inte heller inbilla oss att det i första hand är en kulturgärning, utan det är ren och skär ekonomisk strategi.

Till första numrets femton skribenter är knappt hälften inhemska, medan resten är ditplockade från olika länder. Givetvis i syftet att deras alster ska få större spridning.

Spontant tycker jag att det är en fin blandning, med inte allt för hårt exponerade författare bland bidragsgivarna. Brittiska Granta har alltid varit bra på att släppa fram det nya och oetablerade, och bland de svenska finns Åsa Foster, vars debut i bokform inte sker förrän nästa år (hennes novell här är dessutom riktigt lovande).

Det är också intressant att texterna rör sig inom olika områden, allt ifrån några reportage till noveller: däribland texter som utforskar gränsen mellan det dokumentära och det fiktiva. Följaktligen återfinns här texter som diskuterar själva övergången från verkligheten till det fiktiva, som Peter Fröberg Idlings reportage om fotomodellen Somaly från sin senaste roman, till Karin Johannissons essä om psykiatrins fallstudier från början av 1900-talet.

Det är just gränsen som är temat för detta första numret; ett smått krystat tema, för vad inom litteraturen kan inte härledas till gränser och gränsöverskridande? Även brittiska Granta använder sig av dessa teman: det kan vara saker som svek, feminism, pappor …

Mer intressant blir det att fråga sig hur bra det är. Då vill jag slå fast att mycket är bra i det här numret, och att det kanske är allra roligast att stifta bekantskap med det obekanta, som norska Ingvild H. Rishøi. Eftersom hon skriver noveller har hon inte översatts till svenska, men hennes novell ”Vi kan inte hjälpa alla” kan läsas som som ett otroligt bra inkännande inlägg i den svenska debatten om barnfattigdom som inleddes efter Uppdrag Gransknings program från januari i år.

Att Bonniers fortfarande inte anser sig ha råd att återuppliva sitt traditionstyngda BLM är en ynkedom, men den här tidskriften betyder ändå mer plåster än salt på såren. Att recensioner saknas må vara, för i bästa fall kan den introducera nya författarskap. Själv skyndade jag mig att beställa Ingvild H. Rishøis novellsamlingar, med förhoppningen att de strax översätts till svenska. (Hallå, Bonniers, jag åtar mig gärna uppdraget!)

Förutom att jag har vissa synpunkter på det svenska urvalet handlar den enda brasklapp jag vill slänga in om den onödiga programförklaringen, som också smygit in på omslaget, med ordet ”arena”. Sådant CBS-språk (Corporate Bullshit) borde Granta klara sig utan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/5 2013)

2 kommentarer:

  1. Jag har letat i ett par pressbyråer utan att hitta något exemplar, men idag hade jag tur. Efter att ha läst några texter, kan jag bara konstatera att en del är väldigt bra, men att tidskriften skulle kunna ta vilken riktning som helst beroende på urvalet av texter. Man får låta sig överraskas, hoppas jag.

    SvaraRadera
  2. Tycker nog den håller generellt hög kvalitet, men det borde den väl göra, till det priset! Fast jag tycker alltså att det är ohyggligt fult att det på omslaget står "arena för ny litteratur"!

    SvaraRadera