att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 sep. 2013

Detta är årets mottagare av PO Enquists pris


[Ingvild H. Rishøi till höger samtalar med sin norska förläggare. Jag talade en stund också med hennes danska förläggare: ja, det kommer i dagarna en dansk översättning av novellsamlingen Historien om Fru Berg. I januari utkommer Rishøis nya novellsamling på norska. Svenska förläggare anser sig ha råd att missunna svenska läsare denna författare.]

Det är lätt att göra sig lustig över Stig Larssons berättelse från 80-talet, när han besökte förlaget Bonnier Alba och la sin hand över en bunt manuskript och yttrade orden ”det här är bra” när han vidrörde det som var Magnus Dahlströms debutbok Papperskorg. I efterhand låter det som en illustration till talesättet för bra för att vara sant, för Dahlström var verkligen ett av 80-talets största fynd.

Intuition må vara en god egenskap i bedömningen av litteratur. De flesta av oss förlitar sig nog ändå mer på det beprövade knepet att läsa texten i fråga innan vi dristar oss till ett omdöme.

Men läser vi verkligen med vår egen blick? När du läser en etablerad författare finns det en konsensus som är svår att bortse ifrån. Även den som sparsamt läser recensioner vet ju vilka böcker som nomineras till priser, som blir föremål för diskussion. Du vet redan innan du börjar läsa vad du ska tycka – och tycker du annorlunda riskerar du att betraktas som antingen en amatör eller en kuf, eller – hemska tanke – att du försöker göra dig märkvärdig.

Därför läser jag gärna debutanter, för då avlägsnar sig den förutfattade meningen. Det är något av en återgång till den ursprungliga läsningen, när du läste bok efter bok utan att reflektera över författarnamnet, tills du äntligen reagerade på att namnet ”Enid Blyton” återkom på så många av dem. Aha, tänkte du, det finns något som heter författare, någon som skriver dessa böcker …

I våras publicerades premiärnumret av den svenska versionen av Granta, och bland de prominenta bidragsgivarna från världen och Sverige fanns den för mig tidigare okända norska novellförfattaren Ingvild H. Rishøi, något som jag också nämnde gjorde stort intryck i min recension i JP 10/5 2013. Jag hann inte ens läsa klart novellen innan jag beställde hennes senaste norska novellsamling Historien om Fru Berg.

Och det är noveller som är förbluffande bra, och för mig som van läsare är det fortfarande vidunderligt skönt att göra en sådan upptäckt. Att läsa på det här sättet är också befriande, då du kan göra det förbehållslöst, i vetskapen att du måste förlita dig på dina egna intryck. Det är som att trampa upp en egen stig i en skog.

Nu får Ingvild H. Rishøi PO Enquists pris, som delas ut idag på bokmässan. Tidigare har bland andra Juli Zeh, Jonas Hassen Khemiri och Daniel Kehlmann fått detta pris.

Trots att det sedan tidigt 90-tal har talats om en ”novell-boom” har det i Sverige varit svårt att upptäcka några konkreta bevis på detta. Dels har förlagen inte riktigt förstått hur denna genre ska förvaltas, och dels har ärligt talat svenska novellförfattare inte varit tillräckligt på bettet.

Så mycket mer glädjande med Rishøis noveller, som låter patos diktera levnadsvillkoren i sina vardagsskildringar. Detta märktes redan i ”Granta”-novellen, om den stackars mamman som tvingas välja mellan nya underkläder till sin dotter eller bussbiljetten hem. Det är en novell som syr ihop hoppet med förtvivlan, som låter starka känslor råda. Rishøi gör detta genom att låta godheten segra, utan att ge efter för sentimentalitetens lockrop, och detta hör nog till det svåraste en författare kan göra. Selma Lagerlöf kunde också skriva om godheten utan att det blev jolmigt.

PO Enquists pris går till en ung författare på väg ut i Europa. Min förhoppning är att Ingvild H. Rishøi kvickt som attan översätts till svenska, till gagn för både läsarna och de inhemska författarna, att läsa och inspireras av. För det här är något som vill storslagna saker, och visar att riktig litteratur inte är verklighetsflykt utan står i direkt kontakt med livet, och att den har potential att åstadkomma något också i ditt liv.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/9 2013)

4 kommentarer:

  1. Helt enig. Har i flera år föreslagit att jag skall översätta henne men inget förlag ids...! /Stewe

    SvaraRadera
  2. Tråkigt att höra. Boken kommer ut på danska nu, på Gyldendal, jag såg hur den såg ut (ca dubbelt så tjock som det norska originalet). Ingvild reagerade på tjockleken: "Ja, du vet hur det är i Danmark", sa dansken skämtsamt, "vi lägger till en massa eget när vi översätter!"

    Jag tycker dock att förlagen gör en miss: antagligen är det här litteratur som kunde tilltala en stor massa, för den är verkligen lättillgänglig och samtidigt så oerhört drabbande och mångbottnad.

    SvaraRadera
  3. inte tillräckligt på bettet. fint! då vet vi det. einar askestad

    SvaraRadera
  4. Haha, jag tyckte i alla fall mycket om Einar Askestad, och Oline Stigs första novellsamling!

    SvaraRadera