Svenska poesiläsare
känner möjligen till namnet Pierre Reverdy från översättningar som Gunnar
Ekelöf gjorde. Annars har denne doldis till fransk poet inte satt några
bestående spår hos oss, men det kan ändras nu när vi kan läsa diktsamlingen Skifferplattorna på taket i sin helhet. Den utkom för exakt hundra år sedan,
alltså i modernismens linda.
Det är enkla bilder
som tecknas, ofta utgående från ett hastigt synintryck. Stadsmiljöer avlöser
varandra, där de vardagliga konstaterandena dominerar. Det är spontant,
nyfiket, lite tungsint men samtidig väldigt roligt: ”Det regnar på musikantens
huvud / Han är gammal / Den elaka hunden ser honom / Och sedan är det ett barn
som springer / Utan att bry sig / Om vart”.
Så här är livet,
verkar Reverdy vilja säga: nyckfullt, oberäkneligt, och ibland lite grymt. Men
det är ändå det vi har att förhålla oss till. Jag läser hans dikter som försök
att hålla kvar denna otillräckliga värld, i en kamp mellan att förtvivla och
att ta strid mot djävligheterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar