att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 maj 2013

Historien om Fru Berg, Ingvild H. Rishøi

Den stora överraskningen i det första numret av den svenska utgåvan av tidskriften Granta var norska Ingvild H. Rishøis novell ”Vi kan inte hjälpa alla”, en rörande historia om en fattig mamma och hennes förtvivlade kamp att försöka ge sin stackars dotter ett människovärde, trots att tillvaron är piss. En förbluffande bra text, som utan att falla för frestelsen att bli sentimental hanterar stora känslor, där den också visar att patos är ett alltför sällan utnyttjat inslag i mycken samtidslitteratur.

Nu har jag läst den ena av Rishøis två novellsamlingar, Historien om Fru Berg som kom 2011 och är hennes senaste (och som gav henne Sult-priset i Norge). Den innehåller blott fem noveller, denna kuriositet bland litterära genrer. Och denna genre som behandlas så förfaret av just denna författare, som har jämförts med Tarjei Vesaas, en författare som är skandalöst styvmoderligt behandlad i Sverige.

Vad är det som utgör litteratur, när den funkar? Viktigare än något annat skulle jag hävda att närvaro är: att du läser och är där med det som händer, att du inte upplever distansen som ett hinder. I de här novellerna lyckas Rishøi hela tiden fånga den där närvaron, genom att låta sina protagonister pendla mellan oro och hopp.

Hon gör det också genom att gå utanför sig själv. Det låter som en självklarhet, men det är bara få samtida författare som lyckas göra detta – det vill säga, skriva om något annat än sig själv hela djävla tiden. Så här inleds två av novellerna: ”Jeg er seks år”; ”Jeg er fem år”.

Barnet, ja – denna fara för författaren, denna kliché, som här blir mer än utgångspunkten för ett lillgammalt resonemang, utan något som finns till i sin egen rätt. Hennes karaktärer korsar gränser, som hon som liknar Janis Joplin, hon som det inte går att bli klok på vad det är med.

Närvaro, ja, men också koncentrationen, som i den sista längsta novellen som är en komprimerad roman. Det kan också bli en brist: för många luckor. Men det är inte programmatiskt skrivet; här finns mystiken bevarad, och Rishøi berättar inte allt. Realismen övergår i det gåtfulla.

Att läsa dessa noveller på norska är inte det lättaste, eftersom norskan ju är ett svårare skriftspråk än danskan. Samtidigt läser jag långsamt, och kanske mer noggrant än annars, så intrycket blir både diffust och skarpt. Men bildspråket är så exakt att det inte går att värja sig: ”Før gikk tankene rykkete og skeivt gjennom huet, som en handlevogn med ødelagte hjul.” Det är bilder som inte släpper sitt tag, när språket lägger sig så tätt intill barnets naiva tilltal – och när hon i sista novellen lämnar detta perspektiv och tar plats hos en vuxen man blir språket också tyngt av erfarenhet, hos denna stackars man som ska ta hand om sin deprimerade kvinna. Novellerna handlar allmänt om detta: att ta hand om någon annan, om att vara beroende av andra.

Hur bra de fyra inledande novellerna än är känns de efteråt ändå mest som en prolog till denna helt formidabla avslutningsnovell, ”Jentene mine”. Där faller alla bitar på plats: det är skrivet i skruvstädets stil, en ypperlig text om sönderfallet, och vore det inte för att ordet ”mästerverk” blivit så uttjatat kunde jag här släppa alla reservationer och bara peka ut den som något nästan helt singulärt inom den nordiska novellen, det vill säga något som är så bra att det lämnar alla hämningar och bara tar plats bland det alla bästa du har läst.

Det som gjorde Granta-novellen så ohyggligt bra var hur de starka känslorna hanterades, ett inslag som även här är i dugligt skick. Det är känslor som har nära till överslaget, nära till kitschen. Men Rishøi behåller skärpan, även när känsloläget är som mest darrande. Det beror på att hon tar kommandot över innehållet, att hon helt enkelt vet vad hon kan och litar på det, och kan bli återhållsam när så krävs.

Därför samsas en kaxig attityd med rejäl ödmjukhet, och en välbehövlig nonchalant inställning till verklighetsåtergivning. Om det går att urskilja något gemensamt tema, förutom att hon skriver om trasiga människor, så är det väl förändring. Oron, och hoppet, infångad i de kryptiska ögonblicken, i den innehållsdigra summeringen: ”Man våkner og alt er annerledes.”

2 kommentarer:

  1. Spännande! Tack för att du lyfter fram liknande!

    SvaraRadera
  2. Tack själv: jag tycker det är värt den extra ansträngningen att läsa detta på norska, alternativt bombardera Bonniers med krav på översättning!

    SvaraRadera