att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 dec. 2013

La stå, Ingvild H. Rishøi


Det speciella med Ingvild H. Rishøis noveller är hennes förmåga att skildra levande människor, göra dem till autentiska och trovärdiga representanter, så att du glömmer att du läser påhittade historier. Men det kan väl vem som helst göra? invänder du, för det är väl ändå vad en författare ska ägna sig åt. Förvisso, men det kan göras mer eller mindre förfaret, och inte minst mer eller mindre med påtaglig metodik. Här sker illusionen helt omärkbart.

La stå heter hennes första novellsamling. Den utkom 2007, och blev osedvanligt väl omhändertagen av norska kritiker. Det är sju relativt korta noveller om vanliga människor som ibland ställs inför ovanliga situationer. Ofta unga människor: barn, tonåringar. Människor som tvingas ställa sig öga mot öga med katastrofer, inför valet att ge upp eller uthärda.

Rishøi är suverän på att levandegöra människor på ett trovärdigt sätt, ja, men också händelser och tankar. Du litar på tonfallet, uppfattar det som hundraprocentigt äkta, och läser berättelserna dokumentärt. Det är språket som åstadkommer den här tilliten. Rytmen som är så genuin och i samklang med det okonstlade ordvalet. Förståelsen för vad som ska sägas och vad som ska utelämnas, ja, men framför allt hur det ska säga. Hon får det svåra att se enkelt ut, får allt att se självklart ut.

Det är omöjligt att veta vad hon har behövt göra för att komma fram till sin förståelse, vilka erfarenheter som ligger bakom hennes beskrivningar av hur det är: ”Alt bare fløyt gjennom huet. Og jeg gadd liksom ikke prøve å få tankene til å funke igjen. Og jeg gadd ikke gå på skolen heller. Det var ikke for å være vrang, det var bare det at alt fløyt sånn. Akkurat som å ha ei elv i huet liksom. […] Siden jeg klarte jo ikke å slutte å tenke, ikke sant, jeg er sånn noen ganger. Det er som å ha en hel jævle barnehage inni huet, bare masse stemmer som skravler og maser og foreslår ting hele tiden, og bare sånne usammenhengende greier.” Han som håller den här skymfade monologen är Jimmy, killen som är helt övertygad om att han är adopterad, och försöker motbevisa sin mors förnekelser. Han har både rätt och fel, kan sägas.

Handbollskompisarna Katarina och Lila i första och sista novellen, där Lila vill dö. En gång i sjuan. En gång i åttan. En gång i nian. I sista novellen är Katarina vuxen, lärare, och fortfarande kompis med Lila. Death shall have no dominion, typ. Men mer än spöknovell är den där sista titelnovellen, vars atmosfär prickas in i den välvalda titeln – ”Låt stå!” – en elegisk text, där saknaden blir det huvudsakliga temat. Tiden som går, men som inte förändrar något egentligen.

Ja, Rishøi har sannerligen ett gehör för det språk som ger varje människa sin särart, och det är en annan sak som gör henne så unik: att hon lyssnar in karaktärernas röster. Låter varje person ha sin egen röst, där hon som författare drar sig tillbaka med sitt eget tonfall. Det är ett visst risktagande involverat i den tekniken – men hon fattar ju att det är genom att riskera något som värdet i det skrivna blir uppenbarat.

Det gör hon med ett språk som går rätt in i läsarens känslonerv. Då blir karaktärerna minnesvärda porträtt. Det är som sagt vanliga människor, men situationerna kan vara extrema eller dramatiska. Ett vanligt ord, som jag tvingas slå upp: ”gæren” (galen). Fantasin och verkligheten blir jämställda.

Mycket, möjligen för mycket, har sagts om isbergstekniken, men det är motiverat att nämna den här: för här är själva texten så korthugget lakonisk att du som läsare måste bearbeta det lästa. Det här sker inte minst i den korta novellen om den elvaåriga flickan som sägs ha varit på månen. Den utspelar sig 1989, då Rishøi var elva år. Hemliga ledtrådar: har Ingvild varit på månen? Sant är att novellen avslutas med ett märkligt stycke som vänder på det tidigare innehållet.

Där visar Rishøi vad en författare är – en som tar risker. En som tar det där steget över tröskeln, där Marlow tvekar i Conrads långnovell ”Mörkrets hjärta” men Kurtz skrider förbi, och det är ju Kurtz som är konstnären, författaren. Conrad tog sig också över tröskeln, han var tvungen till det.

Kurtz går rätt in i faran. ”Point the figure-head at the storm”, som Nick Cave sjunger i ”Jennifer's Veil”. Författaren måste våga utsätta sig för den osunda kontakten med opålitliga typer, riskabla sitautioner, jobbiga erfarenheter, otäcka minnen. För sådan är världen, och det är författarens uppgift att vara där – i stormen – och förmedla de insikter som finns där. Sanning och osanning mixas rätt ned i malströmmen av liv.

I novellen ”Ariel” rör sig språket mot det mer fragmenterade. Fyra olika individer berättar ett händelseförlopp utifrån sina olika perspektiv. Texten blir också poesi genom att orden krackelerar och bryts ut ur prosan, när Rishøi låter dem falla över boksidan.

Att läsa dessa noveller kan vara smått tumultartat, trots att jag var någorlunda beredd efter att ha läst hennes andra samling Historien om Fru Berg tidigare i år, samt novellen i första numret av svenska Granta. Chocken består bland annat i hur hon försåtligt kryper sig på mig när jag läser, genom att låta den invanda tryggheten och kontrollen utsättas för något som stör. Det sker med en inbjudande röst, en röst som saknar alternativa vägar fram mot påhittets sanning.

Genom att så övertygande plädera i samklang med Alva Myrdals gamla utsaga ”Det är inte människovärdigt att ge upp” blir Rishøi i högsta grad pågående författarskap ett sådant som man önskar att fler hittade fram till. Inte i första hand för att det i första hand ger tröst, även om det inte ska underskattas. Utan för att hon tar upp något som må låta bombastiskt men som ständigt tas ned på jorden i hennes noveller: människans belägenhet. Har hon varit på månen? Ja, det tror jag nog.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar