Det finns så många
olika Gunnar Ekelöf. Han är den stränge klassicisten, som sneglar bakåt mot ett
oklart fordom då allt var bättre. Han är den moderne nyskaparen, som med nonchalanta
åtbörder förnyar svensk litteratur. Han är den odygdige ordvitsaren som
provocerar och lattjar med språket och ”bokstävlarna”. Han är det politiska
sändebudet som värjer sig mot svartvita världsbilder och bara ser likheterna mellan
människor. Han är esteten som predikar konsten över allt annat (förutom de
mänskliga värdena). Han är en jordnära visionär, en hednisk kristen, en paradox
utan motsättningar.
Och ändå är själva
poängen att han själv skulle värja sig mot alla beteckningar. Enda sättet att
lära känna honom är att outtröttligt läsa hans dikter, som nu finns samlade
ännu en gång, i en behändig volym: ”Mörk, mörknad är all färg / utom den svarta
/ som aldrig mer kan mörkna / I den ser du mig.” Ekelöf lär oss leva med all
brist och all saknad som livet innehåller, och visar hur det är just
skavankerna och otillräckligheterna som ger livet mening och innehåll.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 7/9 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar