att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 apr. 2016

Den sista grisen, Horace Engdahl, Bonniers


Gammalt djungelordspråk: när Horace Engdahl formulerar sig läser man. I sina nya aforismer är han bittrare och mer uppgiven än tidigare, men fortfarande underhållande.

En elak läsning av Horace Engdahls tredje samling aforismer skulle lyda: det där är ju bara absorberad läsning av förebilderna Pessoa, Nietzsche, Barthes, Novalis. En välvillig läsning skulle å andra sidan lyda: en sådan sällsynt fyndig och spirituell bok han har skrivit!


Nog finns det plats för båda läsarterna för den som tar sig an Den sista grisen, som består av en längre del ”Spillror” som omärkligt följs av monologen ”Mannen på bryggan”. Dessutom förekommer Engdahl själv kritiken mot imitation, i reflektionen att en stark tanke väcker läsarens misstänksamhet att det är något som är gamla sanningar.

Det är en samling som är lika klarsynt som den är svartsynt. Det fanns ju spår av denna melankoli i både Meteorer och Cigaretten efteråt, men här är det som att bitterheten ges fritt spelrum. Betraktelserna är stukade, så det är ingen tillfällighet att underrubriken heter just ”Spillror”. Dysterhetens vingar vecklas ut mot förtvivlans fond. Men det är samtidigt lätta vingar!

Som ger språket luft, och gör läsningen givande och uppmuntrande, även när ämnet rör sig mot olyckan. Det finns gott om intressanta korta diskussioner kring språkbruk, kultur, mänskliga relationer. Han skriver också en del om den offentliga bilden av sig själv, något han ibland uppehåller sig lite för länge vid.

Kanske fungerar det allra bäst när tanken lämnas fritt svävande, då det blir fragment mer än aforism. Fragmenten liknar tankar som tänkaren inte behöver ta ansvar för. Som intellektuell tillåter sig Horace Engdahl gå sina egna vägar – ibland rentav på ett lite bortkommet sätt.

Nu kan ju det där vara en medveten strategi, att avväpna den kritik han förväntar sig. Det finns en märklig paradox i hur Engdahl uttrycker sig. Tonfallet är aristokratiskt, med en uttalad förlitan på styrkan i det egna jaget. Jag minns en gammal intervju när han ondgjorde sig över ”jagsvaga” människor som det värsta han visste. Samtidigt finns det något slyngelaktigt över hans formuleringar, en uppenbar förtjusning i de lite ovårdade glosorna.

På ett märkligt sätt skriver ju Ebba Witt-Brattström en nästan identisk prosa, där även hon har en förkärlek för att låta de akademiska orden reflekteras mot de informella infiltratörerna slangord och svordomar. Det skapar en märklig effekt, och bidrar givetvis till intrycket av just de här två som suveräna stilister. Jag vill inte undvara någon av dem, tänker jag medan jag lite försåtligt placerar böckerna rygg mot rygg, med en sorglig tanke att så nära lär de inte komma varandra utanför bokhyllan. 

Om hennes bok, Århundradets kärlekskrig, är polemisk och uppfylld av en vrede som gör karakteriseringen blind, är Den sista grisen mer eftertänksam och stillsam. Mer en vemodig elegi än krigisk diatrib. Men just när du tror dig ana en vit flagg i Engdahls hand läser du: ”Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att vara gift.”

Ibland fnyser jag ändå besviket under läsningen av Engdahls bok. Ibland drar jag efter andan imponerat, men kontentan är att de skarpa och kvicka infallen väcker reaktion, och boken är underhållande nästan hela tiden. Med undantag för en del förfärande saker. För när han tar sina tankar till beskådan är det både de snygga och de fula tankarna. Det finns också partier som är lite banala, som när han jämför Nelson Mandela med Lisbeth Salander, eller när han erkänner att han njuter av att titta på Tv 3:s ”Lyxfällan”.

Men det är mer än befriande – i denna andefattiga samtid – att läsa om någon som drömmer på tyska, som i andra drömmar konverserar med Virginia Woolf (hon yttrar sig förresten omisskänneligt likt Engdahl själv). Jo, han tar sig själv på allvar, och jo, han är en odräglig kulturman och – ja, en gris, men han förblir charmig och bedårande, med ett språk som är elegant men också klädsamt slyngelslarvigt. Att han tar sig själv på allvar må vara honom förlåtet, då han också tar sina ämnen på allvar, och skriver om dem på ett besjälat sätt.   

”Metaforen är som att flytta sig från den ena sidan till den andra i en dubbelsäng när man egentligen borde gå upp.” Se där en av bokens texter som väcker så himla många tankar och bryderier att jag … behöver ta mig till dubbelsängen och sova på saken.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/4 2016)

1 kommentar: