att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 apr. 2016

som om m, Heidi von Wright, Shildts & Söderströms


Finlandssvenska poeten Heidi von Wright skriver egensinniga och korta rader som förbryllar och fascinerar. Hon skriver ironiskt och lekfullt, med starkt fokus på en konkret verklighet.  

I en av sina dikter från 1934 skriver finlandssvenske poeten Gunnar Björling: ”Den rena dikt är pliktens liv och tankens återhållsamhet / och de vilda perspektiven.” En formel som förklarar varför det är så befriande med poesi.


Heidi von Wright hör till en senare generation finlandssvenska poeter, som bär det tunga oket av en tradition med namn som Björling, Diktonius, Södergran, Enckell, Tuominen, Byggmästar och otaliga fler. Hon är i mitt tycke fantastiskt bra på att förvalta både tankens återhållsamhet och de vilda perspektiven.

I sin nya bok som om m låter hon bokstaven (ljudet) ”m” övergå i mod, mode, mörker, i många korta kluster av dikter som uppmärksammar koncentrationens konst. Glimtar av en verklighet lyser upp: ”du måste inte förstå / men du måste lyssna”.

Det finns i dessa hyperkorta dikter en närhet till en konkretism som hotar att inskränka diktens potential. De små anspråken behöver möta poetisk bärkraft – och lyckligtvis är von Wright bra på att låta sina rader lösas upp i dessa poetiska vätskor. Hennes ironi är ett förhållningssätt, inte någon simpel distanserande elit-elakhet.

I spänningen mellan det planerade och det spontana är det som att poesin frigörs. Om Otto von Bismarck på 1800-talet kallade politik för ”det möjligas konst” framstår poesi ibland som ”det omöjligas konst”. Hos von Wright är dock poesin konkret och övertygande, och går rätt in i åtminstone min vardag när hon skriver om tänder som lossnar, en rad jag råkar läsa samma dag som jag får olyckliga besked från min tandläkare.

Det finns liv i orden, ett bultande hjärta, som får de ibland osammanhängande raderna att ändå nå fram: ”en kopp kaffe så svart att den / drar åt sig allt ljus i rummet / en person så tyst att hen inte finns”.

Mig lurar du inte, invänder jag då. Den där tysta personen finns desto mer, när hen synliggörs så här övertygande.  von Wrights blick på världen pendlar mellan kall uppgivenhet och varm uppriktighet. Det är finurliga underhandsskruvade dikter som ser och uppmärksammar människan och det mänskliga. Ungefär så som Björling gjorde. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/4 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar