att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 apr. 2016

Det förlorade landskapet, Joyce Carol Oates, Bonniers


Joyce Carol Oates har en märklig förmåga att överföra och levandegöra privata våndor till briljant skönlitteratur. I sin nya memoarbok Det förlorade landskapet berättar hon om sin uppväxt, utan att egentligen lätta på förlåten och berätta mer om sitt liv än vad som har framkommit i intervjuer. Två plågsamma händelser som troligen har fått större påverkan än något annat på hennes motivval som författare redovisas utförligt: en vän begick självmord när de läste vid universitetet, och systern som är gravt autistisk och som hon inte träffat sedan denna hamnade på institution som femtonåring.

Åtskilligt av Oates fiktion har sin grund i de privata erfarenheterna, och vi erbjuds stora insikter i hennes arbetsprocess. De olika kapitlen är tillkomna i olika perioder av hennes liv, och förevisar olika stilarter. Märkligt nog hålls allt samman, tack vare en kritisk distans som låter oss komma nära, samt en skicklighet i redigeringen. Hon tar med sig hela sin kompetens som skönlitterär författare även i denna bok om skriftställaren som ung kvinna.  

(Också publicerad i Vi 4/2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar