att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 apr. 2016

Dock-ument. Anti-logi, [red] Moa Schulman, Hanna Riisager, Anna Lindberg, Dockhaveri


En vanlig uppfattning bland musiker är att deras favoritband Toto får negativa recensioner för att rockkritikerna inte är tillräckligt musikaliska för att uppskatta musiken, och att ingen seriös litteraturkritiker skulle bedöma skicklig språkkänsla och stilkonst lika negativt. Rockkritikerna avfärdar kompetens på bekostnad av uttrycket, känslan, attityden, medan litteraturkritiken aldrig skulle vara okänslig för att premiera begåvning och korrekthet.

Vore det här sant skulle alla litteraturkritiker hylla tråkmånsarna Jonathan Franzen, Klas Östergren, Bill Clegg – författare som flossar regelbundet och drar upp strumporna över halva vaden innan de börjar skriva. Lyckligtvis finns det ett annat uttryck än dessa ordentliga duktighetsfarbröder, och 49 av dem har samlats i den nya samlingen utgiven av kollektivet Dockhaveri: Dock-ument. Anti-logi. Här finns bara vänner av oordning.


Här bråkas med bokstävlarna. Allra mest bokstavligt i Pia Emilsson Westerbys ”Kommentar till samtyckeslagen”: Sucken sctumpflick på slickarådrans tolvans svullna fylla! / Chockälskar dej.” Det är en språklig anarki som exakt fångar engagemanget.  

Det är en bångstyrighetens kultur som de här författarna och konstnärerna uppsöker. Det är för mycket av allt och de tar i och de behärskar sig inte och de nyanserar inte och de tar sin svartvita värld och gör den lila och guldig och rosa. En flickrumsestetik.

Litteraturen de åstadkommer är performativ, och den värld de skapar blir ett frirum för alla som inte känner sig hemma. Ett laboratorium att experimentera i. Karin Nilsson har skrivit en lång orolig och oroande text om depression: ”I depressionen är du skyldig till att ha trott att livet var något som tillhörde dig.” En enkel och tydlig formel för det svåra, och det i en text som förtjänar att läsas av betydligt fler än de lyckliga fåtal som den här boken når.

Det som saknas är presentationer av författarna, även om skribenternas röster, som i Nilssons fall ovan, är så starka i sin privata närvaro att en sådan knappt behövs. De skriver fram kaosdemoner, skolioshoror, eldfittor. Sagostoffet fördärvas, och det är lika mycket fluff som taggtråd. Rötterna går inte bara bakåt till punkens DIY-estetik, utan också till skräckgotikens förtjusning i melodramen, samt till det sena 1800-talets dandyism, även om den var en manlig könsöverskridande estetik. Det är framför allt ett skrivande som pekar ut ny riktning för poesin och prosan, och den är behövlig.     

Charlotte Qvandt och Petra Mölstad skriver motståndsdikter, i ett samarbete som vågar göra anspråk, som vågar ta plats för att visa vad som händer, hur vi får ett mer inkluderande tilltal. Det är som att ta del av en frihetsrörelse. Där det också finns rum för några etablerade författare, som Leif Holmstrand, Tove Folkesson, och några halvt etablerade (jag upptäcker att jag har skrivit om många av dem på bernur).   

Nä, allt är kanske inte bra, och en del är präglat av den sorts valpighet som vidlåder debutantantologier. Det finns dock i texterna ett driv och en uppenbar vilja att nå ut, och ofta när det är kantigt och oskönt är det ju medvetet så. Haveriet finns ju inskrivet i kontraktet, i förlagsnamnet. Idén bakom gurlesken, att ta makten över sin kropp och sin sexualitet, känns igen från rockartister som PJ Harvey, för enda sättet att klara sig i en sexistisk bransch är ju att själv rita upp villkoren och själv bestämma över sin kropp. De här författarna skriver skamlöst och hejdlöst, och skevheten ska vara kvar, i den opolerade texten. För allt är inte betjänt av anpassning och kompromiss.  

Och det är så mycket kropp i deras texter. I systemkritiken, i utfallen mot patriarkala strukturer, är det så mycket kropp. Det är också mycket samarbete: åtminstone sju av texterna är tillkomna tillsammans. Lina Hagelbäck skriver här ensam, men arbetar annars tillsammans med Ulrika Nielsen.    

Som sagt, en bångstyrig bok, där vissa delar är ljusa och vissa mörka. Glädjande nog får jag inte så ofta känslan av att författaren vill gestalta en teori. Den får man på köpet ändå. Och framför allt är det ju en bok som har samlat något av det mest spännande som hänt den svenska litteraturen, och att läsa den är som att erfara en jordbävning, eller åtminstone förskalven till en sådan. Om inte ambitionen alltid uppfylls, så finns det en tjusning i att åtminstone få snudda vid den, för som dröm var den vacker att få. Ibland får man nöja sig med det kanske som livet erbjuder.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar