Skarv, Lina Josefina Lindqvist, Norstedts

Debutanten Lina Josefina Lindqvist har skrivit en långsam och tålmodig roman. Den kan uppfattas som långtråkig, men också som en trovärdig skildring av orealiserade drömmar.

Man skulle kunna kalla den sävlig. Författaren, Lina Josefina Lindqvist är ändå från Norrland (född i Umeå, liksom så många remarkabla begåvningar). Eller stillastående. Nästan provocerande lite händer under dess nästan 350 sidor.

Men det är så metodiskt gjort. Skarv är en debut lika märklig som förra årets Ett föremåls berättelse om obesvar av Mikael Berglund (som ju också bor i Umeå). Även här saknas givna referenspunkter till samtiden.

På en vackert fjärilsformad ö i Norra ishavet bor Maren, en ung kvinna, som extraknäcker på hotellet men inte gör annat än längtar bort. Vilken storstad som helst skulle duga, bara den uppfyller hennes krav att vara den totala motsatsen till öns inskränkthet. Kompisen Bodile ska följa med på resan, har hon lovat. Bara de får ihop pengar så det räcker.

Marens mamma Jorunn är deprimerad efter att maken flytt sin kos till fastlandet med en ny kvinna. Maren ärver sin farmors katter, en stor mängd lösdrivare som hon matar och försöker hålla vid liv. Till ön anländer sonen till en konstnär som stått för öns utsmyckning. Man anar att det ska bli något mellan honom och Maren, men sidorna fortgår. 

Det här är en total helomvändning av mina föreställningar om den svenska debutromanen. Lindqvist skriver saktmodigt och avstår i stort sett från krogliv och dåligt sex. Där andra författare lockas till att spetsa sin brygd med dramatik eller ond bråd död är hennes krydda av mer sparsmakat slag, och gesterna mindre yviga.

På ett snillrikt sätt passar romanlunken ypperligt till det sävliga livet på ön, och på så sätt blir Marens predikament gestaltat med osviklig precision. Exakt så här är det när ens sköra drömmar stöts mot verklighetens hårda klang. Det må förefalla märkligt, men jag blir inte ett dugg uttråkad heller. 

Nä, i stället mer och mer fascinerad av denna gåtfulla plats – ön – och dess fåglar, lunnefågeln och förstås skarven, som klarar överlevnaden utan knot. Kanske är det människans enda sätt att uthärda tillvaron – bli mer lik djuren. Mer och mer börjar jag inse att det ju är deras planet – vi har bara lånat den en stund, men strax deltar vi på samma villkor.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/4 2016)