att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 apr. 2016

Systrarna Brontës värld, Ann Dinsdale, Angria


För Brontëfans är ordet ”Angria” ett nyckelbegrepp: man kunde nästan kalla det ett kodord. Det var ju namnet på det fantasirike som de två äldsta syskonen spann sina historier kring, medan de två yngsta skapade sitt rike under namnet ”Gondal”.

Nu har översättarna Anna Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling startat bokförlaget Angria, och föga förvånande består utgivningen hittills av en bok om familjen Brontë. Det är Ann Dinsdales Systrarna Brontës värld, översatt av paret själva (de översatte i fjol Charlotte Brontës roman Villette åt Modernista, en av årets bästa böcker). I dag, 31 mars 2016, är det 200 år sedan Charlotte föddes, som den äldsta av de barn som överlevde och också den som sist överlevde av barnen Brontë.


Titeln må vara missvisande, då den ingalunda glömmer brodern Branwell. Det här är en bred introduktion, skriven av Dinsdale, som alltså chefar för Brontë Parsonage Museum i Haworth, stället där man kan köpa beryktad Brontë-marmelad och beskåda hedarna där barnen strövade fritt. En av anledningarna till att de hellre valde hedarna framför att promenera i staden beror på de bokstavligen lortiga förhållandena där. I hålan Haworth huserade 3500 invånare på den tiden, och begreppet ”offentliga toaletter” hade där en mer bokstavlig betydelse, där piss och skit rann rätt ut i rännstenen.

Boken kanske saknar litterära kvaliteter, men bjuder i gengäld på just den breda introduktionen till den kanske mest besynnerligt begåvade författarfamiljen någonsin. Det är en praktfull bok, ett intryck som förstärks av illustrationerna – dels någorlunda rikhaltiga exempel på barnens skicklighet som illustratörer, och dels mängder av naturfotografier signerade Simon Warner. Dessa svindlande vackra foton är kanske inte riktigt i paritet med systrarnas ruffiga estetik, men låt gå för det.

Dinsdales arbete är ett destillat av källarbetena om syskonen. Hon har vaskat fram det mest användbara. Boken är strukturerad på det mest tänkbara pedagogiska sättet: presentationer av familjemedlemmarna följs av redogörelser för var och ens insatser på det konstnärliga planet, och avsnitt om livet i Haworth ger boken en chans att avslutas med texter om arvet efter syskonen.

Man får veta en hel del, så som att pappan Patrick kan ha valt namnet Brontë för att det är en grekisk gudinna som var tjänarinna åt Zeus, och hennes namn betyder ”åska”. Medan han bodde på Irland hette familjen allt från Brunty, Prunty, Bruntee. Charlotte Brontë kan ha varit så kort som 145 cm, medan systern Emily beskrivs som längst, till och med längre än Branwell – hennes kista var 170 cm lång, men endast 41 cm bred, vilket lär ha varit den smalaste kista som tillverkats för en vuxen kvinna på den tiden. Sådant är ju en guldgruva för den intresserade – och vi verkar snarare bli fler än färre. Vi läser storögt allt vi kan komma åt.

Då står jag ut med att vissa partier är lite klämkäckt skrivna. Ibland finns några subtila pikar utlagda – intill Robert Southeys famösa brev där han å det bestämdaste avrådde eller i det närmaste förbjöd Charlotte att skriva fiktion finns ett strålande foto av några får. Nä, jag säger inte att avsikten är att framställa Southey som en fårskalle. Eller hur.

Emily var alltså längst, men också blygast. Rimligen skulle bokstavsdiagnoserna ha trillat över henne om hon levt i vår tid. Men ”i vår tid”, nä, de är ju ohjälpligt fast i sitt 1800-tal, med dess begränsningar men samtidigt – med sådana möjligheter! Självklart var det den inbördes konkurrensen som stimulerade dem och gjorde dem till allt bättre romanförfattare. I synnerhet Charlotte och Emily torde ha gynnats, kanske mest Charlotte, eftersom Emily ju bara skrev en roman. Men hade den blivit lika bra om hon inte skrivit den i inbördes tävlan med främst Charlottes romaner?    

Drabbande är också Annes öde: länge förbisedd som mindre begåvad än Emily och Charlotte, men numera räknas hennes två romaner som givna inslag i den engelska 1800-talsromanen. Liksom brodern Branwells, när han gick från att vara sekreterare i Haworths nykterhetsförening till livsfarlig alkoholism. När han i berusat tillstånd tände eld på sin säng var det systern Emily som räddade honom, men det var Charlotte som utnyttjade händelsen till en av de dramatiska scenerna i sin roman Jane Eyre.  

1 kommentar:

  1. Underbar bok! (syskon, systrar... alla nämns, Patrick Brandwell - men han är väl inte så intressant - annat än att systern Charlotte betalade hans utbildning)

    SvaraRadera