att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 apr. 2016

Eksil, Janus Kodal, OVO press


Terzinen är ett mäktigt versmått. Dante gjorde storslagna saker med den i sitt storverk Den gudomliga komedin, och på svenskt håll Hjalmar Gullberg i sin kanske mest gripande bok, Terziner i okonstens tid. Versmåttet smyger sig till och med in i Tomas Tranströmers dikt ”Med älven”.

Egentligen betyder det ju bara ”trerading”, och det tar Janus Kodal fasta på i sin korta bok Eksil, som nu utkommer på det lilla förlaget OVO press i Danmark, startat för två år sedan av Rasmus Graff, och har gett ut bland annat ett häfte av Per Thörn, och inom kort utlovas Hélène Cixous. Kodal, född 1968, är dansk poet, och har gett ut böcker sedan 1991, bland annat på Gyldendal.


Exilen är kanske litteraturens mest vurmade tillstånd, både som faktisk verklighet och som strävansmål. I den mån det här då handlar om exil blir vi strax medvetna om vad det också innebär: en tillvaro där inget kan tas för givet. Så uppfattar jag hur titeln på ett påtagligt sätt förvrängs när jag öppnar boken och läser försättsbladet, där titeln skrivs ”Eksli”. Eller, för att förtydliga, eftersom hela boken är versal: ”EKSLI”.

Det är också en läsinstruktion – en instruktion som heter duga, då Kodal konsekvent arbetar med dylika förvrängningar, lyfter bort vokaler ur ord och låter bokstäver bortföras. Så som människor ibland förs bort, tänker jag, slav under övertolkningens ok
 … Eller hur jag nu ska uppfatta de här dikternas referenser till lila och svarta blommor (döden?) eller dess flitiga omnämnande av brödet (religionen?), och så vidare.

Exilens tillstånd har ingen skildrat bättre än Nelly Sachs, i många dikter, och jag har många favoriter. Ur Flykt och förvandling: ”Vilka mörker / under ögonlocken / skimrande / av hemlängtan / exploderande aftonsol”. Kodals närmande av exilen är subtilt, även om han säkerligen skriver under på hennes utsaga om bokstäverna jag färdas i som en sanning som sträcker sig över dogmernas gränser och andra inskränkningar. Även här illustrerar dikterna rörelsen, i en poesi som ibland lösgör sig från skriften och närmar sig andra konstformer, allra mest kanske dansen.

Att läsa Kodal är en upplevelse som antagligen liknar hur dyslektikern tar sig an en text. (Nyligen läste jag på internet (intenret) hur en text ser ut för en dyslektiker.) Det kan också påminna om hur det är för en ovan diktläsare: allt blir svårt. Och extra svårt för den som, likt mig, måste – för att fortsätta exiltematiken – gå över en annan gräns, språkgränsen, och läsa på ett annat språk. Det skapar avstånd, och det är förstås medvetet gjort. Poesin är redan i sig ett främmande inslag, och här förfrämligas det främmande.

Hos Kodal blir allt också metafor, och verkligheten mister sin skärpa. En poet kan inte hoppas på annat än att få asyl från denna verklighet, och det tycker jag att Kodal ska få, även om han kanske inte ögonblickligen skriver in sig i den exilens tradition där författare som Sachs huserar.

Däremot hör han hemma i en spänstighetens tradition:
I STEDET FOR DET
I FORHOL TIL DET
STÅR DET EKSAGTE

Det exakta: det som endast låter sig sägas med metaforer (minns Nietzsches ord att sanningen inte är annat än en armé av troper …). Med sina förskjutningar gör Kodal verkligheten verkligare, sanningen sannare, och poesin mer poetisk. Det är ett angrepp, ett attentat mot språket. Trots sitt ringa format en bok med märkliga anspråk, som får innehållet att bågna, som låter det tunna yttre skalet spännas hårt mot de rörliga orden, de ord som inte vill fixeras i slutgiltiga uttalanden.

Det är också en märkligt vacker bok, som i sig illustrerar tematiken med färgerna lila och svart. En konstfullt utformad bok, opaginerad, med en stilig knut på svart tråd som håller ihop arken, med de fyrtio korta dikterna på var sin sida. En kort bok, bara obetydligt längre (120 rader) än exempelvis Edgar Allan Poes dikt ”The Raven” (108 rader). ”Evermore”, som han skrev.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar