att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 apr. 2016

Hjältinnor, Kate Zambreno, Modernista


”ÅNGEST: När hon erfar det, är det patologiskt. När han gör det, är det existentiellt.”

Så skriver Kate Zambreno i sin bok Hjältinnor, som nu utkommer i Helene Fagertuns översättning. Det är en av vådorna med internet och twitter och instagram, att jag redan hört talas om den här boken till leda, och jag har egentligen inte tid att ta mig an den. Samtidigt som dess ämne är så brännande och aktuellt, trots att hon mestadels uppehåller sig vid en period som snart är hundra år gammal (1920-talet).


Men det är också en av fördelarna med internet: alla dessa tips. Så vad är då det här för slags bok? Liksom så många andra spännande böcker på senare år lösgör den sig flinkt från alla genrebeteckningar. Således är den delvis memoarer, delvis litteraturkritik, delvis essä, delvis roman, delvis feministisk polemik, delvis en del annat, kanske ett stycke kvinnohistoria. En poetisk memoar, kanske den mest träffande beteckningen skulle lyda.

Sjukdom blir hennes tema, de diagnoser som häftas vid några av de musor som manliga författare omgav sig med, här i första hand de två kvinnor som F. Scott Fitzgerald och T.S. Eliot gifte sig med, Zelda respektive Vivien(ne). Båda med författarambitioner, och båda demoniserade som sinnessjuka.

Men ”hjältinnor” är ett vidare begrepp än så, och bland omslagets många förebilder kan jag skönja bland andra de knappt nämnda Carole Ledoux (hjältinnan i Polanskis film Repulsion) och Flannery O’Connor. Zambreno använder dem som sina ”spökmentorer”, som hon flitigt går till för att förstå samtiden, alltmedan hon stundtals gnäller på maken och att hon måste flytta på grund av hans olika jobb. Själv arbetar hon som lärare, men undervisningen försiggår inte helt friktionsfritt.

En viss vimsighet vidlåder den här boken, men det är en vimsighet som ändå görs fruktbar och kreativ. De fria associationerna leder ofta till helt slående jämförelser. Det är gott om paralleller, och ibland kanske hennes sökande är av det tvångsmässiga slaget, som när hon inte kan köpa blommor utan att tänka på Mrs Dalloway.

Zambreno erotiserar sitt förhållande till böcker. Den identifikatoriska läsning hon förespråkar är inte helt ofarlig – lex Emma Bovary, som hon så klart ger tillbörligt utrymme. Flauberts roman ligger delvis utanför hennes intressesfär, men hon lyckas liksom i förbifarten säga ypperliga saker om den, liksom en del annat. Det är uppenbart att vi har att göra med en fantasifull läsare, på gott och ont. Hon klär också ut sig till 20-talskvinna, i en möjligen väl vågad lek med identifikationen.

Det stora i Zambrenos projekt är en perspektivförflyttning. Från Hamlet till Ofelia. Från den galne författaren till den galna bisittaren, hon som mer eller mindre raderats ur (litteratur)historien. För att hon varit för obekväm, för kroppslig, för äcklig. Zambreno hotas själv av den här galenskapen, samtidigt som hon lockas av den – och det är en nödvändig lockelse, för att hon ska skriva så här intimt och exakt om sitt ämne. Det är inte svårt att förstå den lockelsen, där galenskapen blir en befriare från det förtryck och de härskartekniker som gjorde och gör kvinnor härskna. Galenskapen kan också ses som en sund reaktion på ett osunt förhållande: när tillvaron är galen gör du bäst i att anpassa dig.

Det är en teknik som ger Zambreno goda insikter i de författarskap hon skriver om, i synnerhet dessa halvt undanskuffade kvinnor som Zelda och Vivien(ne). I den mån hon ägnar sig åt övertolkning uppfattar jag det ändå som rätt nödvändig sådan. Jag förordar en läsning parallellt med Karin Johannissons Den sårade divan, som kom förra året: skillnaden är att där ägnade sig Johannisson åt en konsekvent prövning av galenskapen som en medveten strategi hos tre kvinnliga 1900-talskonstnärer. Det konsekventa tänkandet är inget för Zambreno, som väl bara i förbigående anar att galenskapen kan vara mer eller mindre spelad. Galenskapen som protest.

Och det är måhända ett problem, detta att det saknas konsekvens i hennes skrivande, det saknas systematik. Det ger skrivandet ett läckage, det vill säga att resonemanget läcker som ett såll. Det böljande och ostrukturerade ger dock lyckligtvis aldrig plats åt någon lojhet. Hennes bok använder å andra sidan en kollageteknik som riskerar att göra läsaren uttröttad. (Speciellt när hon maniskt flyger och far efter sina paralleller.) Hon kopplar också på ett lite sökt sätt ihop fakta (författare) med fiktion (karaktärer).

Men jag blir ändå mer och mer imponerad av denna bok om vägen till ett skrivande, om hur galenskapen fungerar som en utväg för också en författare som Kate Zambreno, när hon visar hur sirenerna lockar med sin galenskapssång, en sång som får författare att krascha. T.S. Eliot landade mjukt, väl omhändertagen av sina manliga kolleger, efter att ha plundrat sin hustru Vivien(ne) på fraser till sin dikt Det öde landet, ungefär så som F. Scott Fitzgerald plundrat sin hustru Zelda på repliker till sina romaner.

Hon använder aldrig begreppet kulturman, men nog finns det en del åsikter i hennes bok som aktualiseras av fejden mellan Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl, inte minst när Zambreno visar hur manliga författare sällan oroar sig över sitt fysiska förfall, utan kommer undan med att vara nöjda, något Engdahl ju betonar är en typiskt manlig egenskap. Zambrenos begrepp blir ”skitstövlar” – antar att originalet har ”assholes”, vilket kanske är lite råare. Annars är översättningen påtagligt fantasifull när det gäller att återskapa ett helsvenskt idiom till Zambrenos egensinniga språk.  

Manliga författare tillåts agera ut sin galenskap utan att kallas galna, och de kommer undan i kraft av sin genistämpel. Är det då tänkbart och ens lämpligt att kvinnor kan följa exempelvis Margurite Duras väg och ta kommandot över sitt skrivande, utmåla sig själva till genier? Avslutningen utmynnar i uppmuntrande ord om bloggosfärens möjligheter, att där finns en gemenskap och ett frirum för ett kvinnligt skrivande – med Hélène Cixous ord écriture féminine – som kan kallas hormonellt eller irrationellt, men sådana termer är ovidkommande, för vad ska annars sägas om mina hormoner när jag skriver texter som denna.

Jag kan ha fel, men när Zambreno ojar sig över det bristande intresset för hennes första roman – utgiven på ett litet förlag – i relation till en manlig bekants roman som får stor uppmärksamhet eftersom den är tjock och mångordig, då undrar jag om hon inte är lite missklädsamt otacksam. Nu har hon ändå fått sin framgång, och det får hennes tes att svaja.

1 kommentar:

  1. gillade tankar boken väckte ♥ och kände mig beläst...

    SvaraRadera