att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 apr. 2016

Också jag har varit Alfred Vestlund. Intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf, [red] Daniel Möller, Gunnar Ekelöf-sällskapet


Nyligen ondgjorde jag mig på twitter över de författarintervjuer som publiceras i dagstidningar, där författarna ger slätstrukna och välkammade svar på välkammade och slätstrukna frågor. Det finns förstås undantag, men det är allt för gott om till intet förpliktigande möten mellan jämlikar, journalister som tar plats och utrymme och en stackars författare som knappt tillåts säga flaska.

Därför kan det vara uppiggande att ta del av Gunnar Ekelöf-sällskapets senaste bok, Också jag har varit Alfred Vestlund, där man har samlat så gott som alla intervjuer som Ekelöf gjorde eller tillät, inklusive en del enkätsvar av mer eller mindre fånig art – en genre han för den delen hånade i den egna dikten ”Enquête”. Det börjar med en intervju i norska Dagbladet från 1932, fram till Sveriges Radios sista möte 1967. Påfallande ofta intervjuas han av Röster i radion och Husmodern.  


Det är en bok som kanske bäst fungerar om man tar den lite pö om pö. Ekelöf är som fyndigast när han sänker garden, något han gärna gör i intervjusituationer, som om han aldrig förmår tänka på konsekvenserna. Han är påhittig och nyckfull.

Vilka skillnader finns då mellan nutiden och dåtiden? Ja, man blir varse hur annorlunda synen på journalisten var på 40-talet, jämfört med nutiden. Då var poeten/författaren mer av orakel, medan det nu alltså mer är en fråga om jämlikar, två kompisar som möts. Då var journalisten en lyssnande, som i intervjun gör sig osynlig, med sitt opersonliga språk, och sina opersonliga anspråk.

Det är inte självklart att jag vill tillbaka till den tiden, med synen på diktaren som orakel. Fast nog kan jag bli lite avundsjuk när jag läser om hur tonåringarna på studentflaken citerade rader ur Ekelöfs debutsamling sent på jorden. Om två månader skrålas det nog Samir och Viktor-fraser på studentflaken.

Ekelöf har en chosefri syn på sig själv, betraktar sig mer som arbetspoet än inspirationspoet. Han ser sig som självlärd, vilket förstås är både en brist (ingen som säer emot honom) och en tillgång (friheten som breder ut sig för honom). Det är lätt att gilla honom för egensinnet, ett egensinne som ändå alltid upplåter utrymme åt det gemensamma, det som förenar människor. Och på tal om journalister som jämlikar: när Bang intervjuar honom 1957 slår det gnistor, då hon är lika slängd i käften som honom.  

Att ta sig in i Ekelöfs tankevärld är fascinerande, en värld där sambanden är starka och gjort sig helt oberoende av tiden. Allt hör ihop hos honom, i en högst individuell kanon, med författarskap som kommunicerar med varandra. Med det sagt: det tidsbundna finns förstås där ändå, som när han diskuterar surrealismens formel från Lautréamont: ”Vacker som det oförmodade mötet på ett dissektionsbord mellan en symaskin och ett paraply.” Ekelöf vill ersätta objekten med modernare ting: ”det oförmodade mötet på Södersjukhusets tak mellan en cyklotron och en autogiro”, där ju autogiron fått lite annorlunda betydelse med internetbanken.  

I den sista intervjun, från oktober 1967, beklagar han sig över att Sverige saknar kulturminister. Det skulle ju inte bli någon förrän Bengt Göransson, 1982. Nu finns det tyvärr anledning att aktualisera Ekelöfs ord: ”Sverige har ingen kulturminister men skulle gott ha råd med en sådan, som kunde lägga makt bakom orden”.

Vidare finns kritiska åsikter om T.S. Eliot (uppiggande), om kvinnans utseende (lite mossigt), om musiken (innerligt), och så vidare. När han rekommenderar klassiker väljer han bort de guldkantade, till förmån för de silver- och bronskantade. Han är generös, vidsynt, och förstås ett stort föredöme i sin inställning till livet och konsten, och torde ha åtskilligt att lära yngre konstnärliga själar med sin oförställda entusiasm. Han hittar nya perspektiv på gamla frågor. Han har lika nära till gamman som till förtreten. Han har glimt i ögat, men ännu mera glöd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar