att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 apr. 2016

Astroekologi, Johannes Heldén, Bonniers


Johannes Heldén är konstnär och poet, med starkt fokus på naturen. Hans nya bok är inte lätt att förstå sig på – men med potential att göra bestående intryck.

När Johannes Heldén ställde ut på Jönköpings länsmuseum i höstas fanns det saker som både förtrollade och förbryllade. Det finns i hans senaste konst ett klart ekologiskt spår, något som också märks i hans nya diktsamling Astroekologi.


För även om han etablerat sig som konstnär har han sedan debuten 2003 gett ut poesi. Då citerade han Kent och Bruno K. Öijer – nu är poesin betydligt mindre gripbar för stunden, men med desto större förmåga att dröja sig kvar. Förra boken Ljus hör till det mest besynnerligt fascinerande jag har läst. Raderna skildrade ett förlopp som inte gav sig till känna, utan utgjordes av ett slags chiffer.  

Så också här. Foton och fotnoter ledsagar dikterna, och till att börja med är ju fotona anslående vackra, med ljussättningar som ibland får dem att likna målningar av Strindberg eller Max Book.

Ja, men sen då? Dikterna arbetar med tomrum, med begrepp som antropocen, entropi, drone – men också med hasselmusen, i sin nitiska jakt att fånga naturen in i minsta skrymsle. En tacknämlig ordlista medföljer. Det är i det som går förlorat naturen ger sig till känna hos Heldén: ”När musiken tystnat hörs motorernas dån. När dånet tystnar hörs fläktarna, när fläktarna tystnar hörs vinden. När vinden tystnar”.

Heldén ger tomrummen yta på boksidan, låter orden singla ned som svarta snöflingor. Ibland något djurs tassavtryck över ett uppslag. Ibland formuleringar på engelska.   

I kollisionen mellan vetenskapens och människans skilda utgångspunkter kan man säga att dikterna utspelar sig. I våra förhållningssätt till naturen: vetenskapens objektiva, kanske rentav likgiltiga, och människans subjektiva, kanske rentav sentimentala syn på saken. Och naturen som bara finns där, med sin andlöst vackra neutralitet.  

Alltså, det är en vacker bok, men inte helt lätt att veta vad jag ska göra med dikterna. Det visste jag å andra sidan inte heller när jag vandrade genom Heldéns utställning på museet i höstas. Bara att jag fångades av flera av installationerna, liksom av fotot av det rådjur som också är omslag till denna minst sagt märkliga men också välkomna bok.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/4 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar