att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 apr. 2016

Allt är vågor. Virginia Woolf och den moderna fysiken, Per Molander, Weyler


Nyligen gjorde jag ett poesiprov på skolan, och roade mina kolleger med att högläsa de fyra dikterna som eleverna fick välja mellan till sin diktanalys. Fysiklärarna fnös åt Öijer, Björling och Ekelöf. Okej då, sa jag och läste den fjärde, ett utdrag ur Helena Granströms Osäkerhetsrelationen. Och wow så imponerade det blev av innehållet. Ja, sa jag, hon är ju matematiker och fysiker.  

Det är ju viktigt att skapa samförstånd mellan naturvetenskap och humaniora, och det tar Per Molander fasta på med sin nya bok Allt är vågor. Virginia Woolf och den moderna fysiken. Det är påfallande hur Woolf blir en allt mer aktuell författare även på svenska, vilket visades för ett och ett halvt år sedan av Lisbeth Larssons bok om Promenader i Virginia Woolfs London.


Molander utgår från Vågorna, som han med rätta kallar hennes bästa roman (jag ägnade den ett eget kapitel i min korta bok om Woolf från 2010). Men först en ordentlig genomgång av romanens generella historia, som ändå inte åstadkommer mer än fyrkantigt förenklade referat i notisform, i en väl nitisk redovisningsplikt. Att han också gör en snäv kanon på fem oumbärliga romantitlar från 1900-talet genererar en ocean av följdfrågor. Det rör sig om Prousts På spaning efter den tid som flytt, Joyces Ulysses (som han kallar Odyssseus), Kafkas Processen, samt Conrads Nostromo. En kanon blir alltid subjektiv, när individen utformar den, men till det försåtliga hör att Molander utger sig lista en objektiv kanon här. Med tre engelska titlar skrivna av fyra män, nästan alla från 20-talet, och en vithetsnorm som är slående.     

Nåväl. Molander visar hur fysiken gjort sig beroende av humaniorans och litteraturens gåva: metaforen. Inom fysiken är begreppet ”våg” just en metafor, liksom den ”kärna” man talar om när man talar om atomklyvningar. Och begreppet ”kvarkar” är knyckt från Joyces Finnegans Wake (not: den förtjänar den plats i kanon som Ulysses upptog!).

Partierna om fysikens historia är också summariska genomgångar, som inte riktigt lyckas göra innehållet tillgängligt för den som inte är fackman. Nu är detta i och för sig inte hans ärende, men det är lite frustrerande kortfattat. Fast när Molander skriver om hur Bloomsburygruppen intresserade sig för landvinningarna kring fysiken gjorde Woolf det till en estetisk fråga har han förstås helt rätt, liksom att det är med Vågorna hon gör det på det djärvaste sättet.

Ett roligt kapitel om regnbågen spekulerar kring det faktum att dess sju färger speglas i romanens sju karaktärer (om vi räknar den frånvarande Percival). En lustig detalj, som Molander gärna kunde ha nämnt, är väl att den queera författaren Viriginia Woolf, som så ofta i sina essäer skrev om regnbågen, troligen hade roats av att HBTQ-rörelsen valde regnbågen som illustration till sin pride-flagga när den lanserades 1978.

Molander ser gruppen illustrera de små vågrörelserna i den stora vågen, exakt som fysiken har visat hur en våg är uppbyggd av mindre rörelser. Den typen av resonemang är tydliga och fascinerande. I någon mån berikas Woolfs roman, görs större, av dessa analogier. Några kapitel om musik breddar bilden av att allt är just vågor, så som titeln utlovar. Liksom Keynes ekonomiska teorier är vågor.   

När diskussionen rör sig mot sinussvängningar och noder nickar jag bekräftande – när den rör sig mot Fouriers biografi nickar jag till. Det blir också en del om värmefysik och elektrodynamik och Higgspartikeln (be mig inte förklara). Heisenbergs osäkerhetsrelation finns det också utrymme för i den här boken.

Tyvärr tappar ju Molander bort Woolfs roman, efter den lovande inledningen, och bokens sista hundra sidor eller så handlar nästan uteslutande om fysik. Fast det är kanske meningen? En uteslutande litterär analys av Vågorna går väl att hitta på andra håll. I vilket fall: de vågor som romanen skapar i början av boken svallar av så småningom.

Det finns åtskilligt att berömma Molander för, när han så noggrant och metodiskt tar sig an denna roman, och att han gör det fullt medveten om dess komplexitet. Men några störande detaljer är att han nämner de nya översättningarna av Woolfs böcker, utan att i bibliografin lista att Ett eget rum nyöversattes så sent som 2012, och Åren så sent som 2014. Att han i så hög grad förlitar sig på egna översättningar ställer också till med bryderier ibland. Så som att en viss partiskhet kan uppstå när passager justeras i sitt ordval för att bättre fogas in i ett redan existerande sammanhang. Att kalla litteraturvetaren Richard Holmes för historiker är också en fadäs. Och att Tranströmers dikt ”Epilog” från debutboken 17 dikter skulle vara ”en av svensk lyriks mest citerade dikter” är tämligen överdrivet.   

2 kommentarer: