att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 apr. 2016

I tiden, Lyra Ekström Lindbäck, Modernista



I Lyra Ekström Lindbäcks nya roman är livsledan tillbaka, i en 30-årskris i dyra kläder. Den hade gärna fått skrapa hårdare mot ytan.

Christoffer är en 30-årig tjejparfymerad bisexuell framgångsrik modejournalist som har nått alla de framgångar som han drömde om som ung. Vad infinner sig då? Om du svarar tomhet har du antagligen läst någon av alla de romaner som brukar kallas ”generationsroman”.


Något som stör mig inledningsvis i Lyra Ekström Lindbäcks roman I tiden är den minutiösa uppräkningen av klädmärken. Den, liksom utseendefixeringen och den maniska relationen till det ytliga, får mig att tänka på Bret Easton Ellis mästerverk American Psycho. Där fungerade referenserna som en satirisk fond mot huvudpersonen Patrick Batemans sadistiska mordfantasier.

Ekström Lindbäck har inga sådana intentioner med sin nya roman. Det är en lite väl tunn intrig för att kunna bära en roman på nästan 300 sidor, denna Christoffers existentiella livskris, som inte kan botas av vare sig alkohol eller sex. Mediciner och avslappningsband hjälper honom inte. Inte konsumtion heller, för han ids inte ens gå till posten för att hämta ut de dyra sjalar han köper på eBay.   

”Lyxtårar”, kanske du tänker när han har ett av sina sammanbrott, och blir utbränd, eller ”går in i väggen” på nutidssvenska. Vad ska frälsa honom, efter att han håglöst har vacklat klart mellan modevisningar och rockkonserter? Religion? Kärlek? Välgörenhetsarbete?

Vad Ekström Lindbäck har för uppsåt låter jag vara osagt. Men jag anar att det som gör Christoffer så missnöjd är ensamheten. Att han saknar nära mänskliga relationer. Tillfälliga bekantskaper har han alltför gott om.

Den normkritiska Ekström Lindbäck förordar nog inte äktenskapet som en räddande instans. Vad hon skriver om är människor som utbytbara existenser, som inte fyller någon varaktig funktion för Christoffer och de andra som ingår i hans värld.

Till den här ojämna romanens förtjänster hör en osviklig känsla för att tonsätta Christoffers tillvaro med ett kongenialt soundtrack med låtar av Antony Hegarty, Conor Oberst och Kent och många andra. Inte sedan Per Hagmans 90-talsböcker har den svenska romanen låtit så bra. Synd att den är lite plattare skriven än förra romanen, den lysande Ett så starkt ljus.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/4 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar