att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 sep. 2015

Att gå sönder är så, Dénes Krusovszky, Rámus


Med ett schysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad. Det visste Socker-Conny. Man kan också ödelägga sin politiska karriär. Det vet SD-politikern Erik Almqvist också, som 2010 i svinfyllan svingade ett järnrör i Stockholm, och sedan tog till flykten. Han hamnade i Ungern. Året innan utgav den ungerske poeten Dénes Krusovszky sin bok, som nu utkommer på svenska under titeln Att gå sönder är så. Och häpnadsväckande nog handlar flera av dikterna om järnrörsmän.

”Vad mycket man skulle kunna / göra med det järnröret, det tänkte jag”, skriver han, och ja, nog är det lätt att falla in i Socker-Connys gamla devis om vad som kan göras med detta järnrör. I en annan dikt: ”Men det gör ändå / ingen större skillnad, om jag / var den andra i stället / den som berusad försöker / hitta hem och släpar / på ett järnrör längs vägen.” Och så sägs det att poeter inte längre är visionärer!


Krusovszky instiftade för tio år sedan bloggen ”telep” (område, plats), där tio poeter publicerat sig i viss opposition mot de rådande poetiska normerna i landet. I Lyrikvännen (3/10) skriver Daniel Gustafsson Pech om detta, där vi också kunde läsa dikter av Krusovszky. Gustafsson Pech har också översatt den här boken.

Som är så stillsam, nästan provocerande fridfull! På ytan då. Variationen finns mellan de olika delarna, som växlar mellan prosadikt och reguljär dikt. I dikterna finns en instängd livsvilja. Kamplusten är kväst, men bara tillfälligt. Poeten rör sig i stadsmiljön och i naturen, registrerar intryck. I en dikt funderar han kring Franz Kafka. I en annan handlar det om de onda aningarna.

Iakttagande dikter. Passivt? Nja, de stora känslorna finns där, men på ett mindre explicit plan. Dramatiken är mindre adrenalinstinn än hos järnrörsgrabbarna som vi pratade om inledningsvis (Socker-Conny och Erik Almqvist lyser lyckligtvis med sin frånvaro). Det trasiga från titeln kan utläsas som Döden. 

Tomheten frambesvärjs som det återstående intrycket. I stället för den iögonfallande metaforen väljer Krusovszky den mer beskedliga liknelsen, men det är snyggt gjort, och kan i sina bästa stunder leda fram till en ny sorts originalitet som blåser liv i de stelnade metaforerna: ”Som en tablett börjar / solen lösas upp”.    

Här och där skymtar ett ”du”, men det är av det anonyma slaget. Vi skymtar det på avstånd, där det ”räknar på / saknadens ekvation, men kan / ingen formel som passar”. Frikostigt nog ger mig Krusovszky som läsare en hel del att jobba med: här är inga svar utskrivna. En del trauman kan anas. Bortträngda? Nja, nog ges de kontur här. Krusovszky gör sina noteringar i ögonblicket, som en flyhänt men samvetsgrann reporter.

Inte heller är det bara järnrören som äger svensk aktualitet. Jag vet inte om det är ett kusligt sammanträffande eller bara en lycklig omständighet, men en av de korta dikterna, ”Ett slags ihållande viskning från buskarna”, är något av en parafras på en av de bästa svenska dikterna, Ekelöfs ”Eufori”.

Det måste återigen sägas hur viktig den här utgivningen är, att vi tack vare Rámus ges den här chansen att stifta bekantskap med poesi från mindre bekanta trakter. På rak arm är det svårt att räkna upp en handfull levande ungerska poeter, och då kanske du invänder: ”Än sen!” Jo, men tänk det motsatta: att vi gärna nämner till hur många språk Tomas Tranströmer är översatt, däribland så klart ungerska. Det betyder ju inte att alla ungrare läser Tranströmer för jämnan. Men du då: tar du chansen att läsa ny ungersk poesi?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar