att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 sep. 2015

Markusversionen, Péter Esterházy, Weyler


Enligt Heidegger är vi utkastade i världen, och meningen har skapats av instanser bortom vår kontroll. Sällan har jag sett hans teori så strålande gestaltad som i Péter Esterházys roman Markusversionen, som kom på ungerska förra året och nu tack vare Ildikó Márky och Gunnar D Hansson på svenska. Dess undertitel ”En enkel historia kommatecken hundra sidor” är både sann och missvisande. Enkel? Nja. Hundra sidor? Nja, i det fiktiva skrivhäfte där historien nedtecknats, möjligen, men vissa sidor är betydligt längre än en sida.

Två bröder på den ungerska landsbygdens femtiotal. Deras historia är dränkt i religion. Den här romanen har den bästa inledningen jag har läst på länge: ”Detta är begynnelsen. Jag kunde be innan jag kunde prata.” Världen är grym, otillräcklig, oförståelig. En farbror har skjutits ihjäl av ryssarna. Deras pappa är alkoholiserad. De har det fattigt, eländigt.


För att skapa mening – något som kan tävla med de diffusa instanser som råder – vänder sig en av bröderna till Bibeln, och plitar ned citat från Markusevangeliet. Men också en del från Simone Weil, som väl är den smartaste människa som har uttalat sig om Gud. När vi finns – då finns Gud.  

De två bröderna stångas mot instängdheten i tillvaron. Ett sätt är genom att tänka bort Gud. Omöjligt? Att skriva blir ett sätt att komma till rätta med det som är fel, oroande, grymt. Komma till rätta: att förstå? Nja, mer handlar det om att göra den hanterbar, uthärdlig – att uthärda är den enda läxa litteraturen har lärt mig, allt annat är båg, och Esterházy verkar dela den uppfattningen.

Esterházys tonfall är till hälften raljant, till hälften tårmilt. En udda kontrast skapas, där ett plus ett sannerligen inte blir två utan något oändligt större och häftigare, stilistiskt. Han gör något av en övergång från den vuxne författaren till barnet, och kommer därmed oerhört nära de två bröderna, som hamnar i ett porträtt, utan att fastna där. Snarare är de rörliga individer, med egna viljor, som författaren bara har att följa.

Där övar de sig i logiskt tänkande. Ett tänkande som slår slint lika ofta som det hamnar rätt i sina slutsatser, men sådant hör ungdomen till. Ett sätt att tänka som skär rakt igenom religionens kärna, i det som ligger bortom det språket kan uttrycka. Då blir vägen ut ur språket lockande: ”det var inte bra att allt var möjligt. Just så bad min bror. Att be utan ord var det riktiga. Ordet drog ner en till jorden. Ordet var människans. Min brors.”      

Lika sällan som jag har sett Heideggers idé förklaras så självklart, lika sällan har jag i romanform sett religionens själva idé förklaras. Här visas att religion är något som måste tillämpas, att den ska utsättas för prövning. Här hänger allt ihop: stumhet och rädsla, utanförskap och fångenskap, självmord och gudskonfrontation, kärlek och ondska, mirakel och besvikelse. Var finns Gud? I tigandet. Hur blir vi Gud? Genom att tiga.  

Det här är en roman som tar nya vägar, som visar att romanen fortfarande är en plastisk genre. Det är lätt att uppfatta pojkarnas sätt att uttrycka sig på som ett resultat av chock. Det skadade medvetandet orsakar ett skadat språk. Texten görs till ett sår, till något som inte håller ihop, och det är förstås oerhört fascinerande att se detta utspela sig. För det här är motsatsen till självhälpsböckernas strömlinjeformade prosa, som sockrar sina budskap för att hjälpa flosklerna att slinka ned. Här visas att sår inte läker, att de på sin höjd kan behandlas, men det är att underkänna händelsen att inbilla sig att den kan bli avklarad. Ett sår, en smärta, sådant kan bara bearbetas. Metaforer blir verklighet. Farmorn kallas sandpapper, och strax får hon en stroke och blir sandpapper på riktigt.

Péter Esterházy hörde till bokmässans mest intressanta gäster, men jag läste nyligen att han blivit sjuk och undergår medicinsk behandling, vilket har fått honom att ställa in besöket. Trist. Men kanske kommer han till Sverige fortare än man anar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar