Galen kärlek, André Breton, Sphinx

Bra litteratur klyver människan itu. Inte i två separata bitar – för eller mot – utan i mindre beståndsdelar, små oregerliga instanser som orsakar mentala inbördeskrig inom dig. För mig är Virginia Woolf, Karl Ove Knausgård, Fjodor Dostojevskij några av dessa författare, som jag ibland bryter ihop av frustration inför och ibland älskar över allt annat.

Surrealism har också, för mig, denna egenskap, och därför kastar jag mig över den farligt snygga utgåvan som Sphinx ger ut nu av André Bretons Galen kärlek, i Maja Lundgrens översättning. Det är en märklig hybridbok, i lika hög grad essä som filosofiskt traktat, eller vildsint poetik lika mycket som självbiografisk bekännelseskrift. Eller typ psykologisk fantasm, eller varför inte nöja sig med det behändiga begreppet ”skönlitteratur”, en term som ju inrymmer åtskilligt.

Det är högstämt, extatiskt – som sig bör, när surrealismens översteguru yttrar sig. Boken utkom 1937, en bra bit efter det mer berömda Surrealismens manifest, som samma förlag gav ut för fyra år sedan.

Surrealismen är som genre fixerad vid frasen, men är smart nog att avstå från dess fixerade tillstånd. Deras fraser är rörliga, obehärskade, och just därför blir det ett äventyr att följa Bretons jakt på föremål som han hellre betraktar än naglar fast. Det är ett skrivande som är uppseendeväckande, rik på ögonblick av häpnad. Redan från början, med en otypisk retorisk fråga: ”vem ska lära oss dekantera glädje ur minnet?”

Hela boken består i stort sett av sådana oj!-ögonblick. Det är skickligt att balansera de inneboende paradoxerna, så som Breton gör. För i mycket handlar det om att bejaka det gränslösa, att släppa lös alla hämningar och låta känslorna löpa fritt – samtidigt som få genrer är lika rigida i sitt förhållningssätt till konventioner som surrealismen. Om man kan tala om den viljestyrda spontaniteten, tror jag Breton är på väg ditåt i denna bok. Att det lösryckta i bristen på styrsel är i behov av ritualer, av formalisering.   

Oavsett om vi kallar surrealismen för genre eller epok löper dess trådar i alla riktningar, både framåt och bakåt – i synnerhet rakt bakåt mot Lautréamonts Maldorors sånger och via fördömda poeter som Rimbaud och Baudelaire ned till romantikens Coleridge och markis de Sade. Romantiken sökte sig ofelbart mot ett ”då”, medan surrealismen hellre strävar mot ett ”sedan”. Båda har svårt att hantera det otillräckliga nuet. Surrealismen lånar friskt från romantikens bildförråd, men till det nya hör hur de ger de nötta bilderna en glans som befriar dem från kliché och patina. Det sker med hjälp av det oväntade, mötet som Breton några gånger kallar för ”den lyckliga slumpen”. Känslornas överdrifter hör också till hans förtjusningar.  

Han har en växlande stil, som rör sig mellan dunkel och klarhet. Därför är hans bok bitvis krånglig, med en tråd som inte alltid är röd. (För den delen kan påpekas att medan de flesta av oss associerar kärleken till det rödas sfär är den här boken kolsvart.) Han beslöjar en del, och kan vara lika förvirrande som skarp, gärna i samma andetag.

Men det är en bok som berikar, som pekar ut nya perspektiv, och som sådan är helt nödvändig att läsa för den som tycker att vi måste försöka ha lite större ambitioner än att bara upptäcka det vi har framför våra näsor. Jo, Breton ägnar sig åt upptäckten, och menar att det är konstnärens syssla – somliga skulle använda det starkare verbet ”avslöja” som konstnärens främsta uppgift. Magin i tingen, även om risken alltid finns i den förutsägbara formeln att den som söker alltid råkar finna exakt det hen söker.

Man ska inte heller missa att här finns en stor humor, som ofta mildrar de ibland väl kategoriska utsagorna. Det är en humor som hela tiden söker nya spår, som inte upprepar sig i gamla unkna skämt. Bretons bok mixar olika inslag om tappad kontroll, som galenskap och erotik och dröm och döden – det stora svarta. Tack vare den resonerande tonen känner jag mig upplivad och inbjuden av denna auktoritet, och inte bortskrämd av teorier eller magistrala förmaningar. Nej, han skriver lekfullt och, ja, nästan ljust. Om jag kunde undvara något är det väl den långa analysen av den egna dikten ”Solrosen”, som inte lär mig något annat än att det nästan undantagslöst är lönlöst att lära sig något av poeter som utgjuter sig kring det egna skrivandet. Desto gulligare är det avslutande brevet till den åtta månader gamla dottern, med levnadsråd av lite okonventionell karaktär: ”Jag önskar att ni blir galet älskad.”    

I ett kort efterord säger sig Maja Lundgren ha strävat efter en ”ful” översättning, som låter franskan skina genom (på sin blogg gjorde hon förra året en jämförelse med plockepinn). Nu märker jag väl inte mycket av det, obevandrad i franskan som jag är, men det som märks desto mer är den franska kommateringen, som väl ligger steget före den svenska. Det är lätt att förstå hennes frustration, samtidigt som jag är väldigt glad att hon har gjort detta jobb, för resultatet är verkligen en finfin och välkommen svensk utgåva av denna omtalade text.