Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden, Åsa Foster, Forum

Novellen har inte särdeles gott rykte i den svenska litteraturen. Åsa Foster hör till undantagen, och var en av förra årets piggaste debuter. Det var med novellsamlingen Man måste inte alltid tala om det, som skildrade ett nutida Sydafrika fortfarande präglat av spänningarna efter Apartheid. Det var noveller där du aldrig kunde kosta på dig att vara säker på vad som skulle hända.

Nu återkommer hon med en minst lika stark samling: Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden. Hon har lämnat Sydafrika för att placera sig i Skåne, där tio olika öden skildras. Det är en jämn samling – jämn i bästa mening, för boken ger ett väldigt homogent intryck, där ingenting kunde ha strukits.

Foster skriver relativt traditionella noveller. Det som orsakar förbehållet ”relativt” handlar om en förskjutning mot det oberäkneliga. Hennes karaktärer är sällan nöjda med sin tillvaro, och vill vidare, få ut mer än sin beskärda del. Och så straffas de? tänker du.

Nja, man kan lika gärna säga att de belönas med sina straff, för det är sanningen som får sista ordet. De lockas av förändring, till vilket pris som helst. För att undkomma tristessen.  

Det som skildras i den här boken är varierande former av katastrofscenarier. Katastrofer av mindre dramatiskt slag, förvisso. Ändå leder det till stor spänning som gränsar till skräck. 

”Skadedjur” är en bra skräcknovell, som arbetar med subtila metoder. En ung kille jobbar på bilaffär, och åker med som försäkring när en attraktiv ung kvinna provåker företagets dyraste bil. Killen har ambitioner som bromsas av en kollega, men så passande det skulle vara om kollegan försvann. I sin lägenhet har killen en katt som jagar möss, och man förstår att kvinnans levebröd är något liknande. Det som ter sig som högst förutsägbart blir chockerande, med en avslutning som i skräckavseende ställer John Ajvide Lindqvist i skamvrån.   

Bästa exemplet är annars ”En hamn i stormen”, som för ovanlighetens skull utspelar sig under flera års tid. Ett par, mannen flänger runt på jobb – bland annat ett bygge i Jönköping – medan kvinnan tar hand om barnen. Så infaller sig misstanken hos mannen att yngsta dottern inte är hans: tanken uppstår bland annat för att en grannkvinna flirtar med honom, en obesvarad flirt. Han beställer ett DNA-test på posten, och givetvis fattar man att det här kommer att sluta illa.

Han är en av dem som råkar sätta igång något som sedan inte kan hejdas. Det kan påminna om Ruben Östlunds filmer, dessa moraliska dilemman som sätter ett obehagligt finger i sidan på oss som konspiratoriskt frågar hur vi skulle ha uppfört oss i en liknande situation.   

Och så är novellerna roliga, på ett oväntat sätt. Det kanske tar emot lite att erkänna det, men det som blir storartad humor är ofta farlig, på gränsen till det förbjudna. Sådant som du inte på förväg visste att du skulle skratta åt. Och Foster är bra på det här, att lämna sådana överraskningar i läsarens knä.

Novellen anses inte ha lika stor kommersiell potential som romanen, men jag kan inte nog rekommendera den här boken, inte minst då till dig som är skeptisk till att läsa noveller, kanske i synnerhet från svenska författare. Här får du alltså chansen att utsätta dig för liknande etiska spörsmål som Östlund ägnat sig åt i flera filmer, och eftersom de har blivit så populära tycker jag att Åsa Foster förtjänar att norpa åt sig den publiken.