att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 sep. 2015

Atlanten växer, Julie Sten-Knudsen, Rámus


Den danska poeten Julie Sten-Knudsen skriver dikter som sätter ljus på vardagsrasismen. Hon gör det med en berättelse om skillnaden i hudfärg, och rör sig från det privata till det universella med övertygande och bestämda steg.

Jonas Hassen Khemiri skrev ett brev till dåvarande justitieministern Beatrice Ask (DN 13/3 2013), där han bad henne byta hudfärg med honom för en dag för att uppleva hur det är att vara förföljd av polisen. Aldrig har väl det svåra ämnet rasism gestaltats med en sådan enkelhet och självklarhet.


Hudfärgen är också det centrala temat i Julie Sten-Knudsens diktsamling Atlanten växer. Hon är en bland många färgstarka och kaxiga danska poeter, som skriver med den där enkla självklarheten som är så svår att uppnå, men så drabbande när man ställs inför den.

I det hudfärgade landet Danmark är den ena systern mörk. Förutom hudfärgen skiljer Atlanten dem åt. Den mörka systern arbetar i Las Vegas. Den hudfärgade minns barndomen, att hon inte var tillräckligt beskyddande, att hon borde ha gjort mer för att underlätta för systern. I nutiden får vi uppleva hur rasismen och sexismen går varandras ärenden, när det tas för givet att systern arbetar som strippa.

Diktjaget läser en bok av journalisten John Howard Griffin, som redan på 50-talet utförde experimentet att för med en läkares hjälp klä ut sig som svart: ”På några dagar förändrar medicin och UV-strålar hudens pigmentering. / De sista bleka fläckarna kan täckas med en kräm. / Griffin rakar huvudet, tar bort det ljusa håret på armarna. / När han är klar att gå trycker läkaren hans hand och säger / Now you go into oblivion. 

Det här är en bok om likheterna och skillnaderna. Det som inledningsvis liknar en självbiografi växer ut till något större, till något som siktar in sig på samhällsstrukturerna. Efter det privata kommer världen, och diskussioner förs kring rasifiering och det pågående inbördeskriget i Kongo.

”Världens största krig är osynligt i medierna”, löd rubriken till Håkan Lindgrens understreckare i Svd om detta krig (22/1 2013). Sten-Knudsen tar hjälp av historiska källor som skildrar kolonialiseringen av Belgiska Kongo, där vi får veta att ”[negrernas] hud är härdad i sol och regn och vind, den är seg som en oljetröja. Det vållar därför säkerligen icke någon överdriven smärta, när läderremmen träffar läderhuden.” 

Vitas annektering av svart kultur exemplifieras av spånet Gwyneth Paltrow som tanklöst använde N-ordet på twitter, och inrättade sig i ett långt led av herraväldets diskurs. Återigen påminns jag av hur extremt viktigt det blivit för somliga människor att ta sig rätten att säga ordet ”negerboll”.   

Det här är en bok som levererar starka och övertygande argument, och som ägnar sig åt att gestalta mer än berätta. I så måtto liknar den Athena Farrokhzads Vitsvit, för även här blir diskussionen kring hudfärg till slut bokstavlig.

Det finns en energi och ett driv i Julie Sten-Knudsens skrivande, och det är något som måste upplevas. Översättaren Jenny Tunedal har hittat ett lämpligt svenskt idiom till det stillsamma raseri som pulserar under textens yta.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/9 2015)

2 kommentarer:

  1. Det är ju lite lustigt att det är Jenny Tunedal som översätter Julie Sten-Knudsen till Svenska, eftersom det just är Julie Sten-Knudsen som översätter Jenny Tunedal till danska!

    SvaraRadera
  2. Jag är i vilket fall tacksam, för Jenny är en bra poet!

    SvaraRadera