att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 sep. 2015

List of the Lost, Morrissey, Penguin


Den levereras med specialbud till bokmässan, och jag råkar bli en av de första som köper Morrisseys roman List of the Lost i English Book Shop på fredagseftermiddagen. Medan de brittiska kritikerna slipar sina slaktknivar funderar jag på det besynnerliga i att han väntat ända tills nu med att skriva sin debutroman. Han är 56 år gammal, vilket är en rätt aktningsvärd ålder för en författare.

Inte för Morrissey, dock, som ibland skriver som den sextonåring han var när boken utspelar sig, försommaren 1975 i USA, närmare bestämt i Boston. De förlorade (försvunna?) är fyra killar i ett stafettlag. ”Ezra, Nails, Harri, Justy”, som bokens första mening lyder. De är oskiljaktiga – bokstavligen så, eftersom de delar utrymmet mellan varandra, även om det mesta kretsar kring Ezra, som får sällskap av en tjej som heter Eliza.


Ezra och Eliza – på riktigt, och det är ändå befriande med den typen av uppenbara brott mot realismen, att Morrissey vill betona att det här är just fiktion. Tyvärr stannar ambitionen nästan där, för vad som följer är en högst väntad tirad, eller rant om man så vill, mot måltavlor som vid det här laget är så genomborrade att det inte längre finns någon träffyta kvar: elaka lärare, klantiga poliser, slumrande domare, korkade mediarepresentanter, grym köttindustri, bigotta religiösa, illitterata monarker, hycklande krigsförespråkare (där han tar ära och heder av Churchill), mordiska politiker (i synnerhet, än en gång, Margaret Thatcher). Samt om Bröderna Cartwright, som får illustrera allt som är djävligt med amerikanska presidenter.  

Men också den maskulina idrottsvärlden. Det kan tyckas förvånande att Morrissey väljer att skriva om den supermaskulina idrottsvärlden, inte minst med tanke på låten ”I’m Not A Man” från senaste skivan: ”No big fat locker-rooom / hockey-jock laughing”. Men han skriver ömt om manlig vänskap mellan de fyra killarna. En vänskap som utsätts för prov när en av dem mördas av en demon, som utslungar en förbannelse över dem. För det är tydligt att Morrissey vill skriva om döden, om ondskan.

Hur det är att vara förälskad skriver han också fint och inkännande om, och betydligt mer om åtrå än om kärlek, så pass att titeln kunde utläsas som ”List of the Lust”. Och om åldrandets plågor, illustrerat av en pensionerad lärare, som äntligen gör sig redo att kasta sig över sexualiteten efter att ha levt i celibat – ett gement självporträtt, måhända. Morrissey gör ju ofta så: han adlar misären, enbart för nöjet att få skjuta den i sank när den växt sig tillräckligt förnäm. Läraren formulerar sina insikter på ett sätt som nog fick dess författare att börja nynna på ”That Joke Isn’t Funny Anymore”: ”But oh, could there be someone one day who might make sense of me? And if it is not designed to be, then why am I able to imagine it?   

Det är en anmärkningsvärt kort roman. Den är full av nostalgi och smärta över tidens gång, och som sådan har den en del saker av intresse. Stafettlöpandet blir en metafor för övertagandet av andras insatser. Som vi kunde läsa i Autobiography var Morrissey en hygglig löpare i sin ungdom, men i ärlighetens namn är idrottsscenerna här vagt tecknade, och det lopp som ska utgöra romanens höjdpunkt lyckas inte väcka engagemang.

Det är en monologisk roman, själva antitesen till Bachtins polyfona roman. Alla karaktärer yttrar sig anakronistiskt nog som små Morrissey-kloner, vilket hade varit aningen mer trovärdigt om det hade utspelat sig i nutiden. Stafettlaget är en homogen grupp, och kanske är det poängen. I någon mån kan det erinra om hur Virginia Woolf skrev The Waves, med de olika karaktärerna som turas om att yttra sig, men då tänjer jag lite på min generositet. Mer liknar den allestädes närvarande hätskheten och oresonligheten en annan av Woolfs böcker, den hårt åtgångna Three Guineas: ”The military wrath shows mercy to none, as all is unfair in love and war. We want to kill YOU! blared the recruitment posters, as ugly Uncle Sam pointed to those quite certain that they weren’t real men unless they were the political cannon-fodder that only death could blue-ribbon.”

Är den då melodisk, denna roman skriven av den mest melodiska sångförfattaren? Sjunger det om Morrisseys prosa? Ja, i självbiografin lyckades han förvalta sin musikalitet, men här är det en stelare gångart som texten inrättar sig i, och jag vet inte om det är avsiktligt, men det är nästan militäriskt marschartat. Texten blir märkligt stum, i den meningen att den inte ger någon resonans. Snygga allitterationer behöver man inte leta länge efter: ”hate and hurt presistently bruising a harmless heart”, som den stackars Nails får bli beskriven som.

Som man kanske kunde ha befarat är List of the Lost en fruktansvärt ojämn roman, om man ens ska kalla det för roman (tänk Carl-Johan Vallgrens För Herr Bachmanns broschyr). På något märkligt sätt gör den intryck av att vara lika mycket utstuderat överarbetad som ett slarvigt hafsverk. Det är i vilket fall ett modigt verk, där Morrissey sätter mycket på spel, och att avstå från att läsa den är ungefär lika dumt som att faktiskt läsa den – med andra ord är allt sig likt i Morrisseys värld. Vi som gillar honom har lärt oss leva under belägring, att alltid befinna oss i försvarsställning.

Kanske det är förvånande att han har väntat så här länge med att skriva sin roman – många trodde ju att han inte skulle klara skilsmässan från Johnny Marr 1987, att han skulle överge musiken för litteraturen. Hade han skrivit sin debutroman då tror jag den hade varit snäppet bättre. Nu är det mer ”Kill Uncle” än ”Viva Hate” över den här skivan boken.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar