att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 sep. 2015

Döden och Lyckan spela boll, Peo Rask & Amanda de Frumerie, Black Island Books


Bill Shankly, legendarisk coach för Liverpool, sa i en radiointervju 1981: ”Nån sa till mig, ’för dig verkar fotboll vara en fråga om liv eller död’, och jag svarade, ’du, det är betydligt viktigare än så’”. Många citerar det här som ett exempel på fotbollens charm. Jag tycker det är tragiskt. När jag nu ser på fotboll är det möjligen ett sätt att upprätthålla kontakt med det lilla barnet som minns VM-matchen mellan Skottland-Brasilien 1974, där Billy Bremner kapades så illa av de fulspelande sydamerikanarna att han rullade sex varv på den västtyska gräsmattan. Men att ta fotboll på allvar, så där som de högtidliga farbröderna gör före och efter tv-matcherna, det är bara befängt trams.

Jaha, nu talar det mesta för att Sverige ska missa nästa års EM, om vi inte vinner matchen mot Österrike på tisdag. En måstematch mot Österrike, det känns igen, och även om Sverige vann i en snömatch i Gelsenkirchen och därmed kvalificerade sig till VM 1974 (minns jag den? troligen inte, men jag minns kvalmatcher från den tiden, matcher som spelades på grus) är det ett bättre lag som ställs på andra planhalvan den här gången. Det enda lyckosamma med en svensk förlust vore att charlatanen till förbundskapten förmodligen tvingas avgå, efter att ha missat två kval i rad.


Men det är sannerligen inte dödsviktigt. Peo Rask har skrivit barnboken Döden och Lyckan spela boll, och Amanda de Frumiere har illustrerat. Frumieres bilder är direkta, och borde tilltala småglinen, med sina tvära linjer och igenkännbara figursättning. Rask har tidigare skrivit om idrott, i antologin Sport som förlaget Black Island Books gav ut för två år sedan. Då med en viss kritisk udd.

I denna bilderbok – för barn som inte räds döden – är Döden en överdängare på fotboll, som utklassar motspelarna Lyckan och Kärleken. Döden är en söt kille, med det näpnaste leende jag har sett på år och dag. Men att vinna hela tiden är inte roligt, så Döden behöver lära sig lekens regler, och då går det på ett inte helt förutsägbart sätt. I den här boken, alltså.

Får Döden vara med i barnboken? I Kristoffer Leandoers ungdomsroman Döden och alla hans vänner, som kom för två år sedan, handlade det om Dödens son Dödis. Jag tror inte den blev någon jättesuccé. Risken är väl att även här kommer föräldrarna att dra sina bildliga öron åt sig.

Och det är väl lite synd, för det här är en rolig och gullig bok, helt i svartvitt, vilket är lämpligt. Det är en sedelärande historia. Tänk bort fotbollen och det hade fungerat redan på medeltiden. Desto större anledning att ta del av dess budskap även på 2000-talet. Där Bill Shanklys citat alltså inte ifrågasätts, utan tas som intäkt på att man kan viga sitt liv åt något så efemärt som fotboll. Förlorar Sverige mot Österrike på tisdag tänker jag bara parafrasera den här boken: ”Sverige vann knappt någon match, men var lika glad för det.”

1 kommentar: