att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 sep. 2015

Anropa, Malin Axelsson, Bonniers


Debutromanen Anropa förmedlar ett feministiskt budskap på ett annorlunda sätt, med en värld befolkad av apor. Språkligt är den så kaxig att den utan problem kunde transkriberas till hiphop-text. 

En ung kvinna blir upphämtad från sitt hotellrum i en namnlös stad. Av en apa, som röker en cigarr. Tillsammans drar de ut på stan, som allt mer verkar vara inrättad utifrån apornas behov. Ja, mer och mer av kvinnans omgivning blir apifierad i Malin Axelssons debutroman Anropa, till den grad att den magiska realismen tenderar att bli av det knasigare slaget.


Kvinnan är deprimerad, en loser, som upplever sig vara bortglömd. Möjligen är hon krönikör på en stor kvällstidning, men hennes artiklar blir kritiserade. Medan världen omkring henne mest tittar på ishockeymatcher på tv sysselsätter hon sig med att korsläsa Virginia Woolfs Ett eget rum med skönhetsråd från veckotidningar (sedermera ”aptidningar”), vilket skapar häftiga kontraster.

Aporna torde äga någon slags symbolisk funktion; detta är trots allt litteratur. Det är faktiskt inte helt lätt att se vad Axelsson vill visa med sin roman. Visst, hon har en feministisk agenda – det blir nästan för uppenbart inte minst mot slutet, där det aparta hotar att ta över. Risken med övernaturliga historier är också vad som ska hända när själva premissen har satt sig.

Men, och här kommer det som skjuter mina invändningar i sank, bra satir ska inte vara helt glasklar. Den kör bäst när den ibland slinker ned i diket. Orwells Djurfarmen brukar lyftas fram som paradexemplet på en allegori, alltså där djuren egentligen symboliserar mänskliga förlagor. Endast nödtorftigt maskerade, för att ingen ska känna sig dum.

Djurfarmen är tyvärr en mycket tråkigare bok än Axelssons mer oroande alster. I hennes roman diskuterar aporna politik på ett mer subversivt plan. Därför blir hennes bok en märklig mix av Gullivers resor och ett feministiskt manifest, som vänder ut och in på patriarkatet. Hur kvinnan väljer att tackla sin nya situation är inte heller av det självklart korrekta slaget. Hon följer inget snitslat spår.      

Det finns en uppenbar språkfrenesi som blottläggs när Axelssons roman rör sig mot allt mer uppluckrade gränser. De infallsrika påhitten inrymmer ramsor, ordlistor, parodi på akademiska rundgångar av referenser, anagram, baklängesskrift, poesi, och det är förlossande att upptäcka någon som så att säga tycker att stilen är ett väsentligt inslag i sin roman. Woolf uttryckte det som att författaren ska rida på rytmen, och det är exakt det Axelsson gör: det här är en oerhört rytmisk text, med en talspråklighet som inte förhindrar att den är ytterst litterär.

Den kaxiga stilen kan då erinra om hiphopens självsäkra attityd. Jag tror inte det är en tillfällighet att Axelsson knycker sexmetaforer från The Latin Kings (mannens spjut, kvinnans sår, från ”De e dej jag vill ha”). Jag testar att låta Silvana Imam ge sitt fräcka idiom rytm åt ”Anropa”, och det visar sig vara precis vad den här romanen behöver, jag svär. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar