att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 sep. 2015

Morels uppfinning, Adolfo Bioy Casares, Modernista


Umberto Eco har gjort en skarpsynt analys av lockelsen i filmen Casablanca, som han kallar ”inte en film utan många filmer, en antologi”. Jag tackar Petter Malmberg för denna inblick i Ecos ekokammare: ”Två klichéer får oss att skratta, men hundra klichéer gör oss rörda”.

På något liknande sätt fungerar Adolfo Bioy Casares äventyrsroman Morels uppfinning, som kom på svenska 1989 i Lasse Söderbergs översättning. Det låtsar Modernista inte om i sin nyutgåva, och det kanske solkar denna snygga bok något, men låt gå för det, eftersom det inte är helt lätt att få tag på 80-talsboken från Panache.


Klichéer? Ja, för kanske det är oundvikligt i en så utpräglad äventyrsroman att klichéerna frodas – som i alla genreverk. Möjligen är det på sin plats att tillägga ett ”tack och lov”, för jag gillar genreverk, gillar dess uppenbara oneurotiska sätt att umgås med klichéerna. Sålunda är Bioy Casares roman inte en film utan många böcker, en antologi, där man inte behöver leta länge för att hitta paralleller till Defoes Robinson Crusoe, Shelleys Frankenstein, för att inte tala om Wells Doktor Moreaus ö.

Att läsa är väl alltid ett äventyr … Bioy Casares var kompis med den femton år äldre Borges, som generöst nog skrev förordet till förstautgåvan 1940 (ett förord som här lite opassande blir ett efterord). Borges torde ha påverkat sin yngre kollega en hel del, för boken kan – om man anlägger sträng källkritik – vara något av ett beställningsjobb från den äldre äventyraren. Dock: redan som 26-åring skriver Bioy Casares med en fenomenal fantasi, och därför måste den bedömas som ett helt självständigt verk. Senare skulle de skriva några böcker tillsammans, där en av dem finns på svenska, Sällsamma historier.  

En fängelsekund rymmer från rättvisan och hamnar på en obebodd ö, som strax, besvärande nog, visar sig vara bebodd. Fast, dessa människor beter sig udda, som om berättaren gjorts osynlig. Det har han nu inte – än. En vacker zigenerska, klädd i förmodligen lika färgglad schal som Louise Brooks på denna boks omslag, blir föremål för hans förtjusning. Han stalkar henne. Hon heter Faustine, och upprepar samma ritual varje dag. Utan att lägga märke till honom.   

I förordet efterordet kallar Borges den här romanen ”fulländad”, ett omdöme som Octavio Paz skulle upprepa, ordagrant. Romanens styrka är hur den låter sin värld växa fram gradvis, hur den långsamt – trots att den är kort som en längre novell – skapar en autonom värld. En värld av speglingar och labyrinter, återvändsgränder och med gott om utrymme åt poesin, filosofin, teologin, men också åt vetenskapen. Romanen är som ett svart hål, för den som står utanför dess händelshorisont: det som utspelar sig är något vi kan följa med vår blick, fortfarande medan originalet har trillat ned (in?) i det svarta, mot singulariteten, och sträcks ut och försvinner.

Och kärleken: för nog går det att läsa berättarens fixering vid Faustine som en allegori över förälskelsen. Förnimmelsen att vara obetydlig till osynlighetens gräns för den man älskar, vem har inte upplevt det? Likaså uppfinningen, som äger stort symbolvärde – den kan ses som bild för själva berättandet, manipuleringen av det mänskliga, att låta dem leva eviga liv, instängda i en fiktion.

Länge nog hålls vi på halster, och de upptäckter som berättaren förmedlar är av det häpnadsväckande slaget, som beter sig oerhört frikostigt mot fantasin, i denna berättelse som inte knackar försynt på det möjligas dörr, utan mer hugger in den med en yxa. Det är skrivet avmätt distanserat, men paradoxalt nog med känslorna utanpå textkroppen. Kliniskt och känsligt, sakligt obehärskat.

Att Morels uppfinning utkom för 75 år sedan märks, inte minst genom att den förhåller sig så stillsamt till ambitionen. Inte saknas ambitioner hos den nutida litteraturen – nä, tvärtom, den bågnar under ambitioner, och tyvärr syns ansträngningarna oftast i den färdiga produkten. Här strövar berättelsen fram, stillsamt – tills vi når crescendot på slutsidorna, dess magnifika och sällsamma upplösning. Som både stämmer med ens förväntningar och kommer som en fullständig chock.

Den mystiske Morel förblir gåtfull genom berättelsen, liksom Faustine, och de övriga, som reduceras till bifigurer. Huvudpersonen själv, ja, hans öde fängslar och nog är det med fasa vi bevittnar hur han blir allt mer insnärjd i öns dunkla hemligheter. Det är också fascinerande att se hur Bioy Casares inte enbart plundrar äventyrsromanens förråd, utan också skrivit en roman som fungerar som inspiration till åtskilliga senare verk. För att fullfölja en av Borges tankar om Kafka och hans föregångare (hur exempelvis Stevenson är influerad av Kafka), kan man säga att Bioy Casares skriver vidare på Baudrillards senare verk om Simulacra. Likaså verkar han ha lånat Murakamis två månar från 1Q84. Och givetvis har han åtminstone sett filmversionen av Dennis Lehanes Shutter Island.

Och märkligt nog filmatiserades romanen 1993, av Harold Ramis: Måndag hela veckan. Men de bytte ut originalets musik, ”Tea for Two” och ”Valencia” mot Chers ”I Got You, Babe”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar