att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 sep. 2015

Ryttararmén, Isaak Babel, Modernista


Begreppet “minor classics” har aldrig fått någon svensk motsvarighet, som om det är något som aldrig fått fäste hos oss. Tråkigt nog, då det skulle vara på sin plats att tala om Isaak Babel som en av dessa som huserar i kanons utkanter, även om jag inser att jag kan såra någon av hans fans. Men kom inte och snacka om att hans mest kända verk Ryttararmén skulle vara lika omtalad som Remarques samtida krigsroman På västfronten intet nytt. Tråkigt nog, igen, då Remarques mer omtalade roman inte är lika bra.

Modernista har i sin oförtrutna utgivning givit plats åt Ryttararmén, i Staffan Dahls översättning som utkom 1963 (reviderad 1991). Babels roman – som egentligen inte är någon roman, men jag återkommer till det – utkom 1926, och tar upp åren efter första världskriget. Ljutyj är liksom Babel av ukrainsk härkomst. Han är liksom Babel också jude. I kriget mellan Sovjet och Polen 1920 rapporterar han om krigets avskyvärda sidor. Helt utan att förlita sig på effekter: ”mitt huvud är inte nåt gevär, det är varken korn eller sikte på det, men hur det är med mitt hjärta, det vet du, det är tomt, det är bara mjölk i det, det är hemskt vad det luktar mjölk om mej …”  


Kriget är ju evigt, saknar både början och slut. Det framkommer väldigt tydligt i Babels allt annat än sensationella roman. Fast: roman? Det kaos som frambesvärjs saknar romangenrens struktur, och jag tycker inte heller noveller, som har föreslagits, riktigt täcker in vad det är frågan om. De olika episoderna hör inte ihop. De är tablåer av ohyggligheter.

Men krig ska väl inte heller göras begripligt. Krigserfarenheter kan ju inte förstås. Det Babel visar är främst hur kriget slipar bort det mänskliga ur människan. I någon mån påminner det om den aktuella Svetlana Aleksijevitjs dokumentära romaner, för även Babel överlåter ibland utrymmet åt intervjun, låter de olika polyfona rösterna helt ta över berättelsen. Därmed kommer vi riktigt nära de olika ödena. Ibland på ett kusligt sätt, som bonden de träffar i den polska staden Zamosc: 
”- Judarna är skulden till allt, sade han, både hos oss hos dom andra. Efter kriget kommer det inte att finnas många kvar av dom. Hur många judar finns det i hela världen?
   - Tio millioner, svarade jag och betslade min häst.
   - Det kommer bara att finnas tvåhundratusen kvar, utbrast bonden”.     

De olika texterna liknar naturalistiska skrivövningar, och då menar jag inte i negativ bemärkelse. Babel prövar sig fram, och som läsare finns inget annat val än att följa med i krigets mimesis. Realism är ett knepigt begrepp. Eftersom Babel inte vill förklara, utan nöjer sig med att visa, blir intrycket ett naturligt ”så här är det”, något som inte kan ifrågasättas.  

Det finns ett ursinne i bildspråket. Något som inte är tillrättalagt. Att det är obearbetad – men det är förstås inte det, bara det att spontaniteten finns kvar i det skrivna. Dahls översättning bevarar det råa och vardagliga i språket, även om jag gärna hade sett någon modernare form av invektiv än ”sillmjölke”.  

På ett sätt är det här så apart litteratur att den undandrar sig bedömning, som om den rör sig mot ett så annorlunda sätt att berätta att det inte går att värdera det. (Oj, vad det där lät fegt, som om jag inte vågade ta ställning. Men blir det inte tydligt ändå vad jag tycker om den här boken, hur mycket jag tycker om den?) När en elev häromveckan frågade hur jag skulle beskriva Mörkrets hjärta svarade jag lite lamt: ”tja, en pessimistisk politisk allegori”, och det är verkligen inget bra svar, men kanske ändå lite bättre än att säga att det är ett estetiskt verk, en ”roman”. Något liknande kan sägas om Babels verk, att det drar sig undan från estetik och fiktion och litteratur.

Enligt det officiella Sovjet var Babels måttligt fiktionaliserade rapport alltför depraverad, och han skulle drygt tio år senare fängslas och sedermera avrättas på Stalins uttryckliga order. Nä, ska man skriva om krig får man passa sig så att man inte skriver för negativt. Minor classic eller inte, jag föredrar som sagt Isaak Babel framför Remarque. Det här är gripande på ett helt annat sätt, och som krigsskildring är det väl lika drabbande som Dalton Trumbos Johnny var en ung soldat eller Jerzy Kosinskis Den målade fågeln.

I förordet skriver Nils Håkansson insiktsfullt om Ryttarméns egenskaper att ställa kloka frågor. Sant, för det är ju frågorna mer än svaren som får böcker att leva.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar