att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 sep. 2015

Den sårade divan. Om psykets estetik, Karin Johannisson, Bonniers


Karin Johannissons nya bok om tre kvinnliga konstnärer som varit patienter på mentalsjukhus är intelligent och ögonöppnande. Den lyckas också uttrycka nya saker om sambanden mellan kreativitet och galenskap.

Tre kvinnor, tre diagnoser. Tre kreativa kvinnor: Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén, Nelly Sachs. En romanförfattare, en konstnär, en poet. Tre tidstypiska diagnoser: hysteri, schizofreni, paranoia. Alla tillbringar tid som patienter på mentalsjukhuset Beckomberga.


Karin Johannisson gör i sin nya bok Den sårade divan en undersökning av galenskapen utifrån ett kvinnligt perspektiv, med hjälp av dessa tre kvinnor, som var och en utagerar olika former av icke-normativt beteende. Med hjälp av bland annat en queer-metodik och åtminstone att nosa på gurleskens frigörande potential lyckas hon säga nya saker om de här tre patienterna. Det är också en bok som utmärkt kan läsas i förbindelse med Sara Stridsbergs skönlitterära undersökning Beckomberga. Ode till min familj (2014).

En längre essä om kopplingen mellan galenskap och kreativitet anger tre olika strategier för den sjuke: inordning, oordning, samt utbrytning. Sedan följer essäer om de tre konstnärliga kvinnorna, med närläsning av patientjournaler. Flera av hennes exempel väljer alla tre strategierna, i olika faser av sjukdomen. Att vara patient blir för dem en möjlighet att agera ut en roll, iscensätta sig själv som sjuk, som ett försök till frigörelse.

I synnerhet Agnes von K gör detta. Men det ska förstås mot bakgrund av tidens patriarkala maktstrukturer. Enligt Johannisson vägrar Agnes von K den våproll som fanns förberedd för henne, för det hade hon sett sig trött på under uppväxten. Hysterikan hade redan vid sekelskiftet blivit en kliché.  

Hysterin erbjuder frihet i form av en divaroll, menar Johannisson. En strategi, och kanske det enda sättet för en intelligent kvinna i början av 1900-talet att vara ett subjekt i sitt eget liv. Den allra längsta essän handlar om Agnes von K, medan Sigrid H och framför allt Nelly S blir föremål för mer summariska redogörelser.

Och det är kanske lite synd. I övrigt finns inget att anmärka på. Karin Johannissons sätt att skriva påminner till viss del om Camille Paglia, som på 90-talet gjorde banbrytande läsningar av författarskap utifrån dekadensens estetik. De trivs båda lika bra med överblicken som med djupdykningen, och väljer tvärsäkra formuleringar för att nå större insikter.

För det här är en enastående bok: intelligent skriven, med klarläggande språk och nyanserade synpunkter. Johannisson hittar alltid fler perspektiv än de uppenbara, och därför mildras med tiden de stundtals kategoriska utsagorna. Utrusta dig med tålamod bara, så får du upptäcka hur allt läggs till rätta i hennes resonemang.

Och jag kan inte undgå att tycka det är en stor förlust om det stämmer, som hon sa i en intervju i Sydsvenskan i somras, att det här blir hennes sista bok. Det är svårt att på rak arm komma på en handfull svenska intellektuella som skriver lika skarpt, som har lika mycket kunskap att delge sin läsare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/9 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar