att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 sep. 2015

Hej då, vi ses i morron, William Maxwell, Modernista


När jag var barn begicks ett självmord i ett grannhus. Vad jag minns mest av detta, utöver historier om att det inte gick att bli kvitt blodfläckarna i köket, var hur vi stod bakom halvt nedfällda persienner och såg polisbilar köra fram till huset på natten. Fortfarande vet jag inte mer än hur det gick till.

Jag påminns av denna spaning på natten, minnet av den osäkerhet och vag rädsla som kröp upp i min famn och stannade kvar där, när jag läser William Maxwells roman Hej då, vi ses i morron. Det är en lågmäld, nedtonad berättelse som har just ett självmord som utgångspunkt, och även här står ett barn och spanar mot ett grannhus där polisen anländer.


Den utkom 1980, av den då redan åldrade författaren William Maxwell (1908-2000), som också var redaktör på The New Yorker. Den översattes 1986 av Staffan Holmgren, och det är den översättningen som nu utkommer i nyutgåva på Modernista, med ett ovanligt personligt efterord av Holmgren. Tyvärr vill jag anmärka på omslaget, för om Modernista annars är pålitliga i sin stilsäkra formgivning har de denna gång satsat på ett New Age-artat foto som antyder något himmelskt uppe bland molnen, och det är inte riktigt följsamt mot bokens karaktär.

En otrohetshistoria som utspelar sig på 1920-talet, och utmynnar i att grannen till huvudpersonen skjuts till döds. Örat saknas, som en kastrationssymbol som författaren inte avstår från att leka lite med. Huvudpersonen, pojken, är författaren själv, och han leker med mördarens son. Mördaren som strax efter mordet själv hittas död, uppenbarligen ett självmord.

Pojkens mamma är död, pappan är surmulen. Uppenbarligen bär pojken på en bitterhet som är svår att hantera för honom. Relationen till pappan är inte den bästa, något som förvärras när styvmamman inträder.

Stilen är reserverad, och inte utan självironi. Ordvalen är genomtänkta, utstuderade i sin omsorg om att ställa saker till rätta. Kuvert är ”digra”, grindstolpar är ”imposanta”, kostymer är ”prima”. Det är en svunnen tid i flera avseenden. Om det sägs banala saker om minnets opålitlighet, finns desto skarpare resonemang kring mobbning som sker i öppen dager, kring onanin som pojken upptäcker i hemlighet. Maxwell visar vad det är som formar en människa. Han går rätt in i händelsen, och spekulerar utan att det blir spekulativt, när han manar fram dödsfallet och dess orsak och konsekvenser.   

Eftertänksamt och distanserat berättar Maxwell sin historia, tålmodigt trots det sparsmakade utrymmet. Det är som om hela hans historia bromsar in, rör sig med en sävlighet som inte ofta syns till i fiktionen. Kanske det låter trist – men jag lovar, det finns en outtalad dramatik i pojkens stillsamma berättelse. Han rör sig farligt nära det avmätta, men man anar de starka känslorna under den fridfulla okrusade ytan. Det är en litterär stil som ibland bryts av det informella sticket ”jag menar”, följt av kolonet.  

Det är något utöver en roman, något utöver en självbiografi. Den distans som inflikas blir en nödvändighet för att pojken ska gå någorlunda helskinnad ur det inträffade. Närheten smyger sig på ändå, nästan omärkligt. Fantasin och sanningen möts någonstans i den historia han berättar, och det är förbannat och nästan avundsvärt skickligt gjort.   

I den mån invändningar kan resas, utöver det soldränkta omslaget, är det väl att titeln låter som en ungdomsbok, alternativt en Bob Hansson-bok.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar