Allt blir inget, Martin Kellerman, Bonniers

Inte på Ragnarök, men på ön Ragnarö i närheten av Vaxholm huserar slackern Florian. Han är 28, bor med sin sedan ett par år döda farmor, i ett förfallet hus med en ännu mer förfallen trädgård, med en gräsmatta som inte blivit klippt på 14 år. Han odlar cannabis, förväntar sig bli rik, men tills vidare består försörjningen av farmorns pension. Han knaprar också medicin på hennes recept, eftersom han lyckats hemlighålla hennes död. Drömmen är att kunna åka till Thailand, och sedan jorden runt. Det går bra, så länge han kommer ihåg att köpa lämpligt många portioner frysmat och skorpor till farmor på ön.  

Nå, sådana är förutsättningarna för det drama som utspelar sig i Martin Kellermans debutroman Allt blir inget. Han har skrivit en roman som bitvis är lite för hejdlös för sitt eget bästa, men faktiskt lyckas slå fram sitt udda budskap, om än det sker med en viss skevhet. De associationer jag får går till filmer som Psycho och Postmannen ringer alltid två gånger, men tyvärr kommer jag inte undan intrycket att någonstans i Värmland sitter just nu Ulf Malmros och läser Kellermans filmiska bok med planer att filmatisera den som buskis.  

Det är berättat ur tre karaktärers synvinkel, i en teknik som påminner om hur Martin Amis och Julian Barnes skrev tidigt i sina karriärer, i Success respektive Talking It Over. Men om de lyckades skriva pigga mästerverk är Kellermans bok mer en lustig kuriositet. Fast rolig är den, vilket inte förvånar den som följt hans seriefigur Rocky. Även här finns gott om bitande samtidsiakttagelser.

De övriga två huvudpersonerna är kusinerna Max och Kea. Han är en tjock, finnig sjuttonåring, medan Kea är överjordiskt snygg bekräftelsesökande sextonåring. Han drömmer om henne, men givetvis är hon bara intresserad av andra killar som de träffar när de åker runt i en segelbåt i omnejden. Innan sommarlovet blev Max full och sket ned sig, och det hamnade i en film på youtube, som alla i hembygden har sett. När de lägger till på Ragnarö inleds en tid med supande, skjutande med hagelbössa, sex, fotbollstittande, och mordplaner.

Ja, här händer det rätt många saker, som vi inte behöver gå in på här, men om jag tycker att romanen rätt länge håller gott tempo sackar det på slutet. Paradoxalt nog är det då allt händer, men det är som om det händer för mycket, som om Kellerman inte litar på den dramatik han byggt upp. För det är ju spännande! Till viss del. Och rätt roligt, om än inte lika hysteriskt som i serien. Kanske Kellerman underskattar läsarna, tror att de som ”läser böcker” inte vill ha lika roligt som de som läser serier.

Han gör sig också skyldig till en del nybörjartabbar. Att skriva ett kammardrama med endast tre viktiga karaktärer låter sig nog göras, men det är svårt att behålla förtätning över nästan 400 sidor. Här finns också en fixering vid kroppsliga funktioner: det är många toalettbesök, mycket kräks, många fisar. Jo, nog fattar jag poängen, sådant är ju livet, men tjat är faktiskt jobbigare än skitprat. Det blir en rundgång av toaletter, hångel, knarkodling, finnar, fyllor, kräks, smuts, hunger, bad, och plötsligt är romanen slut. 

Allra roligast är förresten sågningen av en tydligen äkta fantasyförfattare – vars namn inte behöver nämnas här – som får några rader citerade. Sällan har jag skrattat så elakt åt raderna som i boken liknas vid ”manualen till en skrivare”.