att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 sep. 2015

Jeg kan ikke hjælpe dig med dine problemer, Johan Davidsen, Gyldendal


Johan Davidsen debuterar med diktsamlingen Jeg kan ikke hjælpe dig med dine problemer. Han är född 1985, samma år som Bret Easton Ellis debuterade med Less Than Zero, och sällan har jag väl sett Ellis nihilistiska arv förvaltats så väl.

Ja, även här är tillvaron glåmig för protagonisten, en relativt ung man som lever i en avslagen relation med en kvinna. De har trivialt sex, dricker dåligt öl, lyssnar på dålig musik (Flaming Lips, Katy Perry, Taylor Swift). Inga märkvärdigheter alls. Han flyttar till Berlin för att plugga sociologi, hon kommer dit och de har likgiltigt sex. Mellan dem bereder sig den stora tystnaden ut sina prosaiska eller bara obefintliga vingar. Avståndet mellan människor, så precist infångat i dessa rader: Jeg kan prøve at forstå, men jeg kan ikke hjælpe dig med dine problemer”. Hon träffar andra, men blir han svartsjuk? Nej.


Davidsen skriver prosadikt, ibland hyperkorta, endast en mening. Humorn är absurd, något jag välkomnar: den är oväntad och drabbande, följer ingen snitslad bana mot enkelt inhöstade poänger. Kritiken mot samtiden riktar in sig lika mycket mot huvudpersonen själv. Egoismen, cynismen. Det är skrivet på indolensens tonfall, på ett idiom som är så vardagligt och icke-poetiskt att det är nästan provocerande.

Det är den totala lojheten som det handlar om, och då kan Ellis ses som en referens, eller den Rimbaud som skrev sitt ”Uppbrott”: ”Sett nog. Visionen mött i alla vindar. / Fått nog. Städernas sorl, på kvällen, och i solen, och alltid. / Förstått nog. Livets hållplatser.”

Hur blasé får man vara? Det finns ett uppenbart realistiskt spår i det gråa som Davidsen skriver fram. Om Rimbaud hade gnistan, har Davidsen bara tomheten som följeslagare. Den tomhet som följer av för närgången kontakt med internet. Den onda cirkeln som ritas av vanmaktens förfarna händer. Rör han sig mot ett sammanbrott. Nä, inte ens det, höll jag på att säga. Självmordstanken finns där, men långt ifrån för att skapa dramatik eller ens tröst.  

Undertryckt finns ett smärtsamt rop, men det är kväst, och lägger sin sordin över texten. ”Lørdag morgen kl 8. sner det ind i hovedet på mig på Nørrebrogade. Jeg er allerede ældre, end jeg gerne ville vare.” Över huvudet på den traumatiserade mannen cirklar helikoptrar, ungefär som över Martin Sheens Willard i inledningsscenen av Apocalypse Now!. Här rör sig helikoptrarna mot Rigshospitalets tak, något som kan indikera ljus (de räddar liv) eller mörker (de påminner om sjukdom och död).

Det är berättande, gestaltande, men händelseförloppet är förlamat. Nu är det förstås avsikten, och jag kommer ihåg att svenska kritiker blev förbannade på Bret Easton Ellis när hans debutroman kom på svenska. ”Dravel”, ”Skitroman”, och så vidare. Och för att läsa något av intresse om honom fick jag vända mig till norska och danska litterära tidskrifter, för det var omöjligt att i de svenska motsvarigheterna hitta artiklar om andra författare än Sven Delblanc och Göran Tunström.  

Så jag går inte i någon kritikerfälla av enkla provokationer. Davidsens bok är helt enkelt genomrealistisk, ungefär som Ellis roman var. Som replikskiftet löd i en av hans senare romaner, Glamorama:
   ”- No hard feelings?
   - No feelings at all.”
Det är ju så det känns att läsa den här boken. Livet: i stället för att bli deprimerad blir man bara uttråkad, och det kanske låter bättre i någons öron, men det vete fan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar