Nina arbetar som
frisörlärling. Hon är 18 år, och finns i Michèle Lesbres roman
Nina av en slump (Sekwa), översatt av Lotta Riad. Lesbre är
en produktiv fransk författare som tidigare representerats på
svenska med romanen Den röda soffan, som jag gillade. Det här
är en på flera sätt mindre omedelbar roman, men åtminstone lika
bra, även om det alltså tar längre tid att falla för den.
I en mindre ort i
norra Frankrike utspelar sig under några dagar ett drama, med Ninas
mamma på textilfabriken och den onde chefen Delplats planer att
lägga ned fabriken. Samtidigt är Nina på jakt efter en
födelsedagspresent till mamman, hon ligger med en ryss fast hon
egentligen har en annan kille, en vit katt rör sig i zick-zack genom
berättelsen, medan katastrofen tar form.
Vi får veta
antydningar kring en historia rörande mammans nya killar, där olika
otrevliga element rör sig – sura losers, svaga och fega ynklingar.
Det är vintrigt, kargt och rått, ogästvänligt och grådaskigt.
Lesbres tonfall är spänt och hätskt, där det vintriga bildar en
lämplig fond till ödesdramat kring Ninas liv. Hon har fin blick för
sin omgivning, som registreras empatiskt i fragmentariska åtbörder,
som när hon återger uteliggaren Mickys replik: ”Jag har ingen
fast bostad, ingen fast förtvivlan”.
Litteratur har i
sina bästa stunder den här förmågan att göra andra människor
synliga, att det inte bara handlar om att gestalta storheten hos det
egna jaget – Lesbre har skrivit något av en kollektivroman om
kvinnors solidaritet, men den sträcker sig längre än så. Då blir
det uppfriskande att få en påminnelse om denna kapacitet hos riktig
litteratur, att den har större ambitioner än att enbart gå
narcissismens ärenden.
Liksom katten löper
stilen zick-zack, i en oskön rytm, som är svår att följa – ändå
gillar jag den, tycker mer och mer om hur den fogar sig efter sitt
allvarliga ämne. Det är en historia som skaver, som inte lägger
sig till rätta.
Och Nina bara råkar
förstås heta som just den karaktär i Tjechovs pjäs Måsen
som vill bli skådespelerska, något hon blir varse när hon lånar
pjäsen när hon själv aspirerar på att bli skådespelare. En
långsökt tillfällighet – ja, men det är ju livet som alltid ska
överträffa de här så kallade tillfälligheterna, och jag har
slutat gnälla på författare som går långt i sina försök att få
oss att tro på det overkliga, eftersom verkligheten ändå alltid
ska vara värst! Ibland lyckas Lesbre skriva utifrån den där dämpat
melankoliska och ändå behärskat absurda atmosfär som finns hos
Tjechov, och då vibrerar den här lilla romanen av känslor som inte
behöver skrivas ut versalt för att beröra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.