att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 nov. 2012

Nina av en slump, Michèle Lesbre

Nina arbetar som frisörlärling. Hon är 18 år, och finns i Michèle Lesbres roman Nina av en slump (Sekwa), översatt av Lotta Riad. Lesbre är en produktiv fransk författare som tidigare representerats på svenska med romanen Den röda soffan, som jag gillade. Det här är en på flera sätt mindre omedelbar roman, men åtminstone lika bra, även om det alltså tar längre tid att falla för den.

I en mindre ort i norra Frankrike utspelar sig under några dagar ett drama, med Ninas mamma på textilfabriken och den onde chefen Delplats planer att lägga ned fabriken. Samtidigt är Nina på jakt efter en födelsedagspresent till mamman, hon ligger med en ryss fast hon egentligen har en annan kille, en vit katt rör sig i zick-zack genom berättelsen, medan katastrofen tar form.

Vi får veta antydningar kring en historia rörande mammans nya killar, där olika otrevliga element rör sig – sura losers, svaga och fega ynklingar. Det är vintrigt, kargt och rått, ogästvänligt och grådaskigt. Lesbres tonfall är spänt och hätskt, där det vintriga bildar en lämplig fond till ödesdramat kring Ninas liv. Hon har fin blick för sin omgivning, som registreras empatiskt i fragmentariska åtbörder, som när hon återger uteliggaren Mickys replik: ”Jag har ingen fast bostad, ingen fast förtvivlan”.

Litteratur har i sina bästa stunder den här förmågan att göra andra människor synliga, att det inte bara handlar om att gestalta storheten hos det egna jaget – Lesbre har skrivit något av en kollektivroman om kvinnors solidaritet, men den sträcker sig längre än så. Då blir det uppfriskande att få en påminnelse om denna kapacitet hos riktig litteratur, att den har större ambitioner än att enbart gå narcissismens ärenden.

Liksom katten löper stilen zick-zack, i en oskön rytm, som är svår att följa – ändå gillar jag den, tycker mer och mer om hur den fogar sig efter sitt allvarliga ämne. Det är en historia som skaver, som inte lägger sig till rätta.

Och Nina bara råkar förstås heta som just den karaktär i Tjechovs pjäs Måsen som vill bli skådespelerska, något hon blir varse när hon lånar pjäsen när hon själv aspirerar på att bli skådespelare. En långsökt tillfällighet – ja, men det är ju livet som alltid ska överträffa de här så kallade tillfälligheterna, och jag har slutat gnälla på författare som går långt i sina försök att få oss att tro på det overkliga, eftersom verkligheten ändå alltid ska vara värst! Ibland lyckas Lesbre skriva utifrån den där dämpat melankoliska och ändå behärskat absurda atmosfär som finns hos Tjechov, och då vibrerar den här lilla romanen av känslor som inte behöver skrivas ut versalt för att beröra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar