Så var det 50-tal
igen. Fast lugn, bara på omslaget till Monika Rincks diktsamling
till omfamningens frånvaro, som nu finns översatt till
svenska Cecilia Hansson och Anna Lindberg. Omslaget, formgivet av
Thomas Andersson, är snyggt retro, och med lite god vilja kan man
tänka sig de vita linjerna illustrera rörelsen i Rincks dikter,
ordens skarpa eller tvära förflyttning.
Boken är utgiven på
Rámus, som ofta gör något finurligt med sina omslag – jag tänker
bland annat på norska Kristin Bergets Der ganze weg, med sitt
galler. Här är titelordets frånvaro frånvarande från titelsidan,
som om Rinck kommunicerade med Johnny Thunders dänga ”You Can't
Put Your Arms Around a Memory”. Här meddelar förlaget i stället
att Rinck samspelar med Bob Dylan: låt gå för det, för här finns
gott om den omedelbarhet och direkthet i tilltalet som Dylan är så
bra på att förmedla.
För det här är
dikter som ger intryck av att följa spontaniteten i spåren. Det
lekfulla omslaget harmonierar alltså med dikternas innehåll.
Samlingen utkom på tyska 2007, och som vanligt tycker jag att det är
en god idé att förhålla sig till en enskild bok i stället för
att göra ett selektivt urval. Det muntliga idiomet verkar också
vara fint överflyttat av de två översättarna.
Här blir enkelheten
det som dikterar, och det är en fin grogrund: mycket av det vi
kallar för stor konst bärs av en enkel struktur, av lek. Dikterna
tar in världen i små men starka doser, där diktjaget/ -n hämtar
in det drömda, ungefär som Stagnelius Endymion, som enligt dikten
drömmer, men som enligt den poet som skriver dikten verkligen besöks
av det drömda.
Rincks tilltal är
kaxigt, en sned humor som får mig på gott humör. Den är
associationsrik och parerar elegant sin lätta utformning med ett
tungt innehåll, en allvarsam odygdighet. Det är dikter som tänker,
som gör något vettigt med sitt innehåll.
Enligt Imre Kertész
(Från Budapest till Berlin) är litteraturen antingen
romantisk eller dålig: då skulle jag utan tvekan härröra Brinck
till den romantiska skolan. Hennes rader är klart disparata när man
läser dem slarvigt, ett virrvarr av planlösa infall. Referenserna
till Adorno, Max Weber, Caspar David Friedrich, Kant, T.S. Eliot,
eller vad det hon egentligen gör när hon låter en dikt av Jules
Laforgue inleda en svit egna dikter – nä, jag greppar inte riktigt
dessa inslag. Inte heller tycker jag att hon är tillräckligt klar
med sin utforskning av gränsen mellan människan och djuret
(diktsamlingen innehåller ett flertal dikter om olika djur).
Däremot gillar jag
dikternas spets. Och ser det geniala i omslaget, att de alltså
fångar den där brutala sammanfogningen mellan orden, det osmidiga
och ryckiga tilltalet. Det är dikter som inte går i ledband, som
inte finner sig i att bli tämjda av läsaren. Då blir dikterna
fruktansvärda och fruktansvärt bra samtidigt:
”en dröm om
uråldriga byggnadsställningar med
fladdriga tentakler,
knarrande och svajiga, det var
systematisk: det
lilla, som slår mycket djupt i det stora.
som om jag hörde en
frist. jag såg sorgens färg,
jag såg lyckans
färg, de liknade varandra. det är
vad hjärtan lär
sig när man låter dem: dödlighet.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.