att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 nov. 2012

till omfamningens frånvaro, Monika Rinck

Så var det 50-tal igen. Fast lugn, bara på omslaget till Monika Rincks diktsamling till omfamningens frånvaro, som nu finns översatt till svenska Cecilia Hansson och Anna Lindberg. Omslaget, formgivet av Thomas Andersson, är snyggt retro, och med lite god vilja kan man tänka sig de vita linjerna illustrera rörelsen i Rincks dikter, ordens skarpa eller tvära förflyttning.

Boken är utgiven på Rámus, som ofta gör något finurligt med sina omslag – jag tänker bland annat på norska Kristin Bergets Der ganze weg, med sitt galler. Här är titelordets frånvaro frånvarande från titelsidan, som om Rinck kommunicerade med Johnny Thunders dänga ”You Can't Put Your Arms Around a Memory”. Här meddelar förlaget i stället att Rinck samspelar med Bob Dylan: låt gå för det, för här finns gott om den omedelbarhet och direkthet i tilltalet som Dylan är så bra på att förmedla.

För det här är dikter som ger intryck av att följa spontaniteten i spåren. Det lekfulla omslaget harmonierar alltså med dikternas innehåll. Samlingen utkom på tyska 2007, och som vanligt tycker jag att det är en god idé att förhålla sig till en enskild bok i stället för att göra ett selektivt urval. Det muntliga idiomet verkar också vara fint överflyttat av de två översättarna.

Här blir enkelheten det som dikterar, och det är en fin grogrund: mycket av det vi kallar för stor konst bärs av en enkel struktur, av lek. Dikterna tar in världen i små men starka doser, där diktjaget/ -n hämtar in det drömda, ungefär som Stagnelius Endymion, som enligt dikten drömmer, men som enligt den poet som skriver dikten verkligen besöks av det drömda.

Rincks tilltal är kaxigt, en sned humor som får mig på gott humör. Den är associationsrik och parerar elegant sin lätta utformning med ett tungt innehåll, en allvarsam odygdighet. Det är dikter som tänker, som gör något vettigt med sitt innehåll.

Enligt Imre Kertész (Från Budapest till Berlin) är litteraturen antingen romantisk eller dålig: då skulle jag utan tvekan härröra Brinck till den romantiska skolan. Hennes rader är klart disparata när man läser dem slarvigt, ett virrvarr av planlösa infall. Referenserna till Adorno, Max Weber, Caspar David Friedrich, Kant, T.S. Eliot, eller vad det hon egentligen gör när hon låter en dikt av Jules Laforgue inleda en svit egna dikter – nä, jag greppar inte riktigt dessa inslag. Inte heller tycker jag att hon är tillräckligt klar med sin utforskning av gränsen mellan människan och djuret (diktsamlingen innehåller ett flertal dikter om olika djur).

Däremot gillar jag dikternas spets. Och ser det geniala i omslaget, att de alltså fångar den där brutala sammanfogningen mellan orden, det osmidiga och ryckiga tilltalet. Det är dikter som inte går i ledband, som inte finner sig i att bli tämjda av läsaren. Då blir dikterna fruktansvärda och fruktansvärt bra samtidigt:
”en dröm om uråldriga byggnadsställningar med
fladdriga tentakler, knarrande och svajiga, det var
systematisk: det lilla, som slår mycket djupt i det stora.

som om jag hörde en frist. jag såg sorgens färg,
jag såg lyckans färg, de liknade varandra. det är
vad hjärtan lär sig när man låter dem: dödlighet.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar