Att Lotta Olssons
nya diktsamling Himmel i hav skulle ta sin utgångspunkt i den
antika myten om Persefone, det följer väl samma logik som
slasherfilmernas uppföljningsmani (I, II, III, IV, V, VI, etc). Det
brukar gå nio år mellan Olssons diktsamlingar, och det här är
alltså Skuggor och speglingar III.
Nä, förlåt, jag
raljerar. Den här typen av bunden poesi inbjuder till det, eller så
är det något med mitt humör just den här hösten, en slags
allergi mot vissa påhitt. Det ska (mot)villigt erkännas att Olsson
den här gången förhåller sig mer lekfullt och ledigt till myten,
att dikterna inte alls är lika beroende av den. Med kursiv stil
bildar myten en kommentar till dikterna, nu skrivna som dubbla
terziner (ett ovanligt snyggt och sällan utnyttjat versmått, även
om det letat sig in hos Tranströmer).
Hon har en viss typ
av rim också: en hård klang, en mer bastant takt. Detta dämpas
något av terzinens ojämnare rimflätning, och det något sterila
intrycket mildras också en aning.
Temperamentet är
ledset, övergivet. Men hon talar inför stumma väggar, och jag
uppfattar dikterna som självrefererande, som metadikter. En
uppgivenhet mer än en förtvivlan, om än nästan bitter: ”varför
är det ingen som lyssnar?”, ungefär. Varför är det ingen som
bryr sig?
I dikterna är det
som om det är poesin själv som tar ton, som ifrågasätter det
bristande intresset. (Förlaget hade kunnat börja med att göra
boken mer attraktiv: omslaget är gräsligt.) Då blir det här både
en poetik och en svanesång: ”Det ekar: tala du! Försök! Förspill
/ din tid på dikt som ingen läser sedan. / Förspill din tid, om
det är det du vill.”
Nu utgör dikterna
ändå en berättelse, en kärlekshistoria, där myten som jag ser
det är ett påhäng, och jag kan inte låta bli att undra vad Olsson
skulle åstadkomma om hon följde sin narrativa talang – vilken
historia hon skulle kunna berätta om hon växlade spår. Men en
brist som hon tar med sig in i de kommenterande delarna är att hon
har en benägenhet att först uttrycka något, och sedan tyda det hon
sagt, i en nitisk drift att vara pedagogisk. Först när hon släpper
pekpinnen, eller ännu hellre bryter den i två bitar, kan hon bli
ordentligt intressant. Nu är hon mest ordentlig och duktig: ”Gränsen
är osynlig när man passerar den. Efteråt vet man. / Efteråt.
Aldrig just då. Efter och sedan och nu.” En briljant rad som
förstörs av den följande.
Lotta Olsson är
inte längre ung och lovande. Hon är 39 år gammal, men fortfarande
kvar på samma position som när hon debuterade som 21-åring. Hon är
också snygg som fan på författarfotot. En anomali i den svenska
poesistammen: sällan omnämnd i sammanställningar och uppräkningar.
Och även om det visst finns andra svenska poeter som skriver bundet
– Malte Persson, Magnus William-Olsson – så gör hon det
uteslutande.
I den här boken
tycker jag mest om de kursiva obundna styckena, som bildar en glipa
in mot något nytt och spännande – trots att det är där hon
håller fast i myten, så gör hon det mer av nostalgiska skäl,
eller det är så jag uppfattar det. Som ett löfte, att hon någon
gång ska skriva något annat, något som gör myteri mot myterna. Om
nio år vet vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.