att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 nov. 2012

Himmel i hav, Lotta Olsson

Att Lotta Olssons nya diktsamling Himmel i hav skulle ta sin utgångspunkt i den antika myten om Persefone, det följer väl samma logik som slasherfilmernas uppföljningsmani (I, II, III, IV, V, VI, etc). Det brukar gå nio år mellan Olssons diktsamlingar, och det här är alltså Skuggor och speglingar III.

Nä, förlåt, jag raljerar. Den här typen av bunden poesi inbjuder till det, eller så är det något med mitt humör just den här hösten, en slags allergi mot vissa påhitt. Det ska (mot)villigt erkännas att Olsson den här gången förhåller sig mer lekfullt och ledigt till myten, att dikterna inte alls är lika beroende av den. Med kursiv stil bildar myten en kommentar till dikterna, nu skrivna som dubbla terziner (ett ovanligt snyggt och sällan utnyttjat versmått, även om det letat sig in hos Tranströmer).

Hon har en viss typ av rim också: en hård klang, en mer bastant takt. Detta dämpas något av terzinens ojämnare rimflätning, och det något sterila intrycket mildras också en aning.

Temperamentet är ledset, övergivet. Men hon talar inför stumma väggar, och jag uppfattar dikterna som självrefererande, som metadikter. En uppgivenhet mer än en förtvivlan, om än nästan bitter: ”varför är det ingen som lyssnar?”, ungefär. Varför är det ingen som bryr sig?

I dikterna är det som om det är poesin själv som tar ton, som ifrågasätter det bristande intresset. (Förlaget hade kunnat börja med att göra boken mer attraktiv: omslaget är gräsligt.) Då blir det här både en poetik och en svanesång: ”Det ekar: tala du! Försök! Förspill / din tid på dikt som ingen läser sedan. / Förspill din tid, om det är det du vill.”

Nu utgör dikterna ändå en berättelse, en kärlekshistoria, där myten som jag ser det är ett påhäng, och jag kan inte låta bli att undra vad Olsson skulle åstadkomma om hon följde sin narrativa talang – vilken historia hon skulle kunna berätta om hon växlade spår. Men en brist som hon tar med sig in i de kommenterande delarna är att hon har en benägenhet att först uttrycka något, och sedan tyda det hon sagt, i en nitisk drift att vara pedagogisk. Först när hon släpper pekpinnen, eller ännu hellre bryter den i två bitar, kan hon bli ordentligt intressant. Nu är hon mest ordentlig och duktig: ”Gränsen är osynlig när man passerar den. Efteråt vet man. / Efteråt. Aldrig just då. Efter och sedan och nu.” En briljant rad som förstörs av den följande.

Lotta Olsson är inte längre ung och lovande. Hon är 39 år gammal, men fortfarande kvar på samma position som när hon debuterade som 21-åring. Hon är också snygg som fan på författarfotot. En anomali i den svenska poesistammen: sällan omnämnd i sammanställningar och uppräkningar. Och även om det visst finns andra svenska poeter som skriver bundet – Malte Persson, Magnus William-Olsson – så gör hon det uteslutande.

I den här boken tycker jag mest om de kursiva obundna styckena, som bildar en glipa in mot något nytt och spännande – trots att det är där hon håller fast i myten, så gör hon det mer av nostalgiska skäl, eller det är så jag uppfattar det. Som ett löfte, att hon någon gång ska skriva något annat, något som gör myteri mot myterna. Om nio år vet vi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar